Naissaare var en topphemlig ö där kommunisterna förvarade ammunition tills Estland blev fritt

När vi kommer dit möts vi av ett nybyggt hamnkontor som innehåller en servering. Hamnkapten informerar vänligt om servicen för båtgäster. Hamnavgiften är 25 Euro för oss och vill vi duscha kostar det 4 Euro extra per person. Ganska snart upptäckte vi dock att andra båtgäster kommit på att man kan duscha utomhus längst ut på piren.

Vattenledningen som förser fritidsbåtar med färskvatten ligger synligt dragen på hamnpirens insida och när solen gassar på den blir den svarta plastslangen varm och gör en behaglig duschtemperatur av vattnet.

Hamnkaptenen var vidare snabb med att informera om serveringen i rummet intill hans kontor. Tråkigt nog berättade han inte att cirka 300 meter längre bort bakom skogskanten fanns en betydlig större servering med mat och uthyrning av elbilar och cyklar. Vi förstod senare att han hade någon form av samröre med serveringen i samma lokal som hamnkontorets vars byggnad är delfinansierad av EU-medel.

Senare på kvällen fick ägaren till den större anläggningen oss att förstå att sämjan mellan dessa två näringsställen inte är så god. Å andra sidan var inte servicekänslan särskilt stor hos uthyraren heller. Vi kom dit vid 21-tiden på kvällen och då var allt stängt. Vi frågade om vi kunde få hyra två elbilar, men fick då veta att vi skulle komma tillbaka dagen därpå vid 11-tiden. Då har vi redan seglat iväg svarade jag henne. Kan vi inte få betala nu, hämta dem i morgon bitti så att vi hinner göra vår tur till gamla ammunitionsfabriken innan vi seglar iväg?

Där blev det stopp, om vi vill hyra var det kl. 11.00 dagen därpå. Så det slutade med att hon gick miste om att hyra ut två elfordon.

Innan vi träffade på uthyrningsstället gjorde vi en långpromenad utmed järnvägsspåret. Vår karta var av det enklare slaget eller så var jag dålig på att läsa den. Detta bidrog till att vi genade på ett ställe, hitta järnvägsspåret igen och följde det. Vad vi inte visste då var att vi vandrade rakt söderut i stället för mera åt väster där den gamla ammunitionsfabriken ligger. Vi hamnade i byn Männikukülapå öns södra ände.

Där fanns både gästhus och minst två barer. Den ena är alldeles nybyggd och föreståndaren såg minst sagt förvånad ut när vi fyra gick in beställde från hennes sortiment.

Vid den andra baren, ett större ställe, var det svårt att skilja ägaren från de berusade gästerna.

Ön har onekligen en intressant historia, men tyvärr har jag inte lyckats komma över någon skrift om vad som hände där åren 1939 fram till dess att Estland blev fritt 1991. Några spår av svenskspråkigheten hittade vi inte heller. De estlandssvenskar som fanns där kan ha förts till Sverige 1940.

Nästa dags morgon besöker jag hamnkontoret och påtalade mitt missnöje för hamnkaptenen med den bristfälliga informationen som vi fick om den turistservice som finns på ön. Jag påtalade att vi båtturister som kommer hit är helt ointresserade av era intriger på ön. Vi förväntar oss att ni samarbetar, för det är bättre både för er och för oss. Han såg generad ut och bad om ursäkt.

Ön är definitivt värd ett besök för den som är intresserad av historia. Om delar av besättningen hellre föredrar bad så finns det en lång och fin sandstrand längst in i hamnen.
Från ön Naissaare får vi en fin segling över finska viken. Vi ankrar i en vik strax öster om Helsingfors.


Kommentera gärna artikeln. Ange för- och efternamn samt bostadsort.