VHF/SRC mars 2023

Tipsa en vän om denna artikel:
Till:
Från:
2016 års septembersegling

Orolig natt vid Gotska Sandön


Text & bild: Bengt Utterström 2016-09-12

Vi gjorde landstigningen till en expedition. Det kändes som om vi var de första i världen som landsteg här. I bakgrunden syns moderfartyget på reden.
Vi gjorde landstigningen till en expedition. Det kändes som om vi var de första i världen som landsteg här. I bakgrunden syns moderfartyget på reden.

Gotska Sandön var målet för vår septembersegling. Seglingen dit var kalas, natten blev en av de jobbigaste vi varit med om. Det började med att matkniven åkte av tallriken efter middagen. Sedan välte vinglaset och det berodde inte denna gång på svallvågor från någon Vaxholmsbåt.

Gotska Sandön är en mycket speciell ö som lockar till besök. Stränderna och ön består huvudsakligen av sand. Ön ligger 20 sjömil rakt norr om Fårö och Gotland och nästan rakt öster om Landsorts fyr. Seglar man från Gotska Sandön och rakt norrut kommer man till Svenska Högarna 65 sjömil bort. Till Sandhamn är det 55 sjömil. Närmaste granne österut är ön Ösel i Estland.

 



Jag och min kompanjon Lars W Gustavsson har författaren Anders Hellberg att tacka för att seglatsen gick till Gotska Sandön. Anders Hellberg har, tillsammans med Kerstin Benckert och Peter Bergström skrivit en utmärkt bra bok om Gotska Sandön som kom ut i våras.

Att ön har både promenadstigar, en by, diverse utspridda hus, gamla gravar och andra sevärdheter hade jag dålig koll på. Det har även funnits skola på ön och det finns nödproviant att få för den som blir strandsatt.


Från Öja, Landsort

Vår septembersegling började med båtmässan Allt på sjön i Gustavsberg. Därifrån gick vi till hamnen på norra Öja, ön som fyren Landsort står på. Hamnen var full av båtar som låg långsidesförtöjda. Bojarna var inplockade för säsongen. När man vet att det finns bojstenar med kätting på botten har i vart fall jag ingen större lust att lägga ut ett eget akterankare. Det kan då lätt fastna i någon kätting inbillar jag mig. En större motorbåts skeppare var vänlig och lät oss förtöja utanpå dem.

Nästa morgon följer vi ön Öja ned till fyren Landsort och sätter kurs mot Gotska Sandön. Att vår kompasskurs skulle vara cirka 110 grader var för mig en överraskning. Jag trodde att vi skulle gå mera sydvart, men jag lät mig övertygas av vad navigatorn visade.

Vi länsar med spirade segel större delen av sträckan. Solen sken från en blå himmel och det var varmt i luften. Kortbyxor och T-shirt under en havssegling i september på Östersjön är jag inte bortskämd med.

När vi närmar oss öns nordsida har vinden vridit mera mot väst och vårt planerade stopp vid Las Palmas stranden var inte optimalt. Vinden låg parallellt med stranden och vågor brukar rullar in mot stränder. På AIS:n såg vi turbåten ”Gotska Sandön.” Eftersom jag gärna använder VHF tog jag tillfället i akt och ropade upp turbåten. Vi ville veta om det är lämpligt att ligga vid Las Palmas i denna vind. Ingen av oss hade tidigare besökt ön. ”Näe, det är nog bäst att fortsätta bakom nästa udde”, svarade skepparen på en klingande västkustdialekt. Vi tackade för denna upplysning och seglade vidare runt Kyrkudden som ligger längst i öster. Bukten bakom udden kallas för Franska bukten. Hela ön är nämligen indelade i olika namn utmed stränderna. Efter Franska bukten kommer Vinbukten.

Boken Gotska Sandön rekommenderar att man inte ankra för nära udden utan att man bör söka sig en bit söder om fyren. Vi gjorde så och ankrade på drygt fyra meters djup med cirka 30 meter kätting.

 


Mitt nya ankare Ultra Marin har fäst som en magnet på botten hela sommaren. Det verkar \
Mitt nya ankare Ultra Marin har fäst som en magnet på botten hela sommaren. Det verkar "hugga" direkt och bara gräver ned sig djupare ju större drag det utsätts för.

Gjorde landstigningen till en expedition
Ankaret fastnade likt en magnet på botten. Vi pumpade jollen och gjorde den klar för landstigning. Jag sa till Lars W att nu gör vi detta till en expedition. Vi var helt ensamma på denna östra sida. Inte en fritidsbåt hade vi sett på hela dagen. Vi kände oss tämligen utelämnade. I jollen packade vi: Bärbar VHF med DSC, mobiltelefoner i plastfodral, vindtät jacka och byxor trots att det fortfarande var soligt och varmt. Någon yxa tog vi inte med, men det finns ombord om vi skulle ansett oss behöva det.


Att lämna moderfartyget med frånlandsvind, där horisontlinjen är havet, och sätta sig i en liten gummijolle långt från land tycker inte jag är helt riskfritt. Jag startade utombordsmotorn och den fick gå längre än normalt på tomgång. Skulle den stanna vet jag hur svårt det är att ro mot vinden. Det går nästan inte. Med motorn igång och med vår utrustning, inklusive två mindre vattenflaskor och ficklampa, började så färden mot stranden. Många tankar går genom huvudet. Om en kättinglänk brister börjar båten driva mot Estland. Då gäller det att jollens motor fungerar så att vi hinner i kapp båten innan sjön blir för grov. För säkerhets skull lämnade vi AIS:n påslagen. Då skulle det bli lättare att hitta båten om den skulle driva iväg. Nu är ju inte Gotska Sandön obebodd så här års, men vi skulle ha långt att gå innan vi kunde kalla på hjälp.


Jag tar sikte mot stranden och väljer en kurs som går rakt mot vinden. Om utombordsmotorn skulle stanna så ville jag ha vinden i ryggen och driva så rakt som möjligt tillbaka mot båten. Skulle jag valt en annan kurs hade vinden ha gjort att vi drev längre från båten.


Jag kör jollen så långt det går och kliver av och drar jollen de sista metrarna mot stranden. Vi lyfter upp och bär jollen några meter upp på stranden. Ingen våg under rådande vindförhållanden skulle få en chans att lyfta iväg jollen. Helst skulle vi haft ett litet ankare med för att säkra den på stranden, men det hade vi inte.

 



Vi promenerar utmed stranden tills det börjar skymma. Enda spår av tidigare civilisation är ett par andra fotsteg i sanden och en ilandfluten tross och lastpall. Vi visste att det går en gångstig bakom buskaget, men den lotsades vi inte känna till. Det är mera spännande att känna sig som Robinsson Kruse.


Orolig natt

När vi ska tillbaka till moderfartyget har vinden vridit något. Rak kurs mot båten innebär en vind mera från sidan. Därför väljer jag att ta höjd mot vinden och kör jollen i en båge mot båten. Allt för att lättare komma fram om utombordsmotorn stannar.


Väl ombord börjar förberedelser för middag. Det gungar något mera nu, men inte störande. Mot slutet av måltiden åker min matkniv av tallriken. Första tanken var att ett lastfartyg passerat och att det var dess svall. Nu var det inte så. Det började gunga allt mera och snart välter ett tomt vinglas. Det börjar klirra i skåpen av porslinet. Vi diskuterar om vi ska söka nytt skydd, men vart? Södra delen av ön ger troligtvis bättre skydd för nordvästlig vind och vågor. Kyrkudden ger skydd för vinden, men den hindrar inte vågorna att rulla runt udden och träffa oss från sidan. Vi ligger nu med fören mot vinden, men vågorna i sidan gör att det rullar allt mera.


Vi bestämmer dock oss för att ligga kvar. Att flytta i mörker mot en okänd strand där det enligt boken kan vara svårare med ankarfäste på grund av stenig botten lockar inte.


Vi tänder ankarlanternan och försöker somna in. Jag somnar tämligen omgående, men vaknar efter ett par timmar av att jag håller på att rulla ur den breda kojen. Den rullar förfärligt nu. Jag går upp för att pinka, men jag vågar inte gå ut och göra det över relingen i rullningen och nattens mörker.


Jag noterar att bäringen till fyren på Kyrkudden är den samma och vårt ankare håller båten tryggt. Väl i kojen spjälkar jag benet mot ett skåp. Varje gång rullningen är något mindre försöker jag somna, men vaknar så fort det rullar igen. Det blir en natt med säkert hundratals små insomningar för att åter vakna.


Lars W, som sover i förpiken, hade lagt sig tvärs över kojerna för att inte falla ur kojen.


När vi gör frukost kan inte någon kopp ställas på bordet. Glidskydd håller smörpaket, bröd och ost på plats.


Blir sjösjuk

Efter frukost tar vi upp ankaret och går iväg. Ankarkättingen är ren till skillnad från ankringar i skärgården där den smetiga leran letar sig in mellan länkarna.


Vi går sydvart och rundar Tärnudden. Vi sätter segel och vi bestämde att vi inte ska pressa mot vinden, men segla högre än halv vind. Kursen bär mor Arkö.


Konstigt nog kände ingen av oss sjösjukan trots nattens och morgonens rullning. När vi passerat södra Gotska Sandön och sjön blir grövre känner jag kallsvetten komma. Jag går ned och lägger mig i ett försök att ta igen lite nattsömn. Det dröjer inte länge förrän jag rusar upp, kopplar livselen och hänger ut från sittbrunnen. Detta upprepas två gånger. Längre fram på dagen mojnar det, sjön lägger sig snabbt och från klockan 16 går vi för motor mot norra viken på Nåttarö.


Jag får i mig mat och vatten och krafterna återvänder. Lars W, som är outtröttlig vid rodret, kände inte av någon sjösjuka.


Nästa dag är det sydvästlig vind och strålande sol. Vi seglar mellan fem till sju knop genom skärgården upp till Säck. Därifrån blir det motorgång hela dagen åter till hemmahamnen i den friska västliga vinden.


Erfarenheter

Vid nästa besök på Gotska Sandön kommer vi att försökt söka bättre skydd på öns sydsida om samma vind råder. Vi tycker att vi tänkte rätt när det gäller utrustningen och tänket kring jollefärden mot land. Att lämna moderfartyget utan att någon är kvar ombord är en risk, men vi var bara två och dagen gick mot sitt slut. Båda ville vi i land innan det blev för mörkt. En chansning från oss, men vi bedömde oddsen höga att båten skulle ligga kvar. Jollen bar vi upp några meter på stranden, men den borde även ha säkrats med ett litet ankare eller en påle i sanden.


Att lägga ut cirka 6 gånger djupet med ankarkätting gjorde att ankaret inte rycktes loss av vågorna. Jag hade kanske sluppit bli sjösjuk om jag hade satt på mig sjöstället direkt när vi startade på morgonen. Nu hade jag frilufsbyxor och en vindtät jacka på mig, men insåg att det är för lite när vi väl var under segel och sjön växer. Ett ombyte i ruffen när det kränger och båten kliver över vågor är att utmana sjösjukan.


Det finns ingenting vi ångrar med denna resa, tvärt om, den gav en god eftersmak och nu har planer för nya och längre resor inför nästa säsong börjat ta form!

 

Mer om boken Gotska Sandön finns här, sjätte boken ned, Klicka vidare



Kommentera gärna artikeln. Ange för- och efternamn samt bostadsort.

 


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut




Kommentarer
5. Ankring vid Gotska Sandön Bertil Nordqvist 2020-11-23
4. Minska rullningen Anders Hellberg, Vaxholm 2016-12-13
3. Spännande segling. Kjell Litwin Stockholm 2016-10-08
2. Mycket bra skildring Bertil Nordqvist Västerås.. 2016-09-23
1. Två ankare Beppe Backlund Värmdö 2016-09-20