Första rapporten från Linda efter seglatsen till och från Antarktis

Linda Lindenau: Vi är i hamn i Ushuaia, efter vår färd till Antarktiska halvön. Tillbakavägen över Drakes sund tog åtta dagar, med vindar mellan 5 och 22 sekundmeter, mestadels emot. Skulle jag göra om det? Absolut. Antarktis är det vackraste jag sett.
Isen låg länge i år. De båtar som seglade över redan i december hade inte kunnat komma så långt söderut som de önskat. Men lagom tills vi anlände öppnade sig kanalerna. Ända ner till Petermann Island, på 65:e breddgraden, hann vi. De första, syrefattigt blå, isbergen mötte oss dygnet innan vi nådde Sydshetlandsöarna. Då hade vi redan ett par dagar innan passerat konvergensen, där vattnet blir betydligt kallare. Vid någon tidpunkt har isbergen släppt taget om moderskeppet, en glaciär någonstans, och påbörjat sin ensamma resa mot förintelse. Isbergen lossnar, får brottytor med olika former och nyanser av blått, och sedan fulländas skapelsen av havet och vinden.
Ett litet svall av det påskjutande vattnet påminner om en bogvåg och isberget ger intryck av att ha ett mål med sin färd. Liksom elefanterna har de gett sig av för att hitta en plats att dö på. Detta skådespel utspelar sig mot en bakgrund av alla de nyanser av vitt som solljus kan skapa när det passerar genom moln, dis eller strålar från en klar himmel.

Bergen är många, skymtar bakom varandra på avstånd som är omöjliga att bedöma. Vissa berg är helt snötäckta, spetsiga som sockertoppar eller runda som gräddbakelser. Andra ramar in snömassorna med taggiga, svarta och bruna konturer.

Det är lätt att bli förtjust i pingviner. De går så rart, lite vaggande med sina stora fötter. De spinkiga vingarna håller de utbredda som om de hade svårt att hålla balansen. Och det har de, pingviner halkar ofta. Landar de på magen i en utförsbacke kan de skjuta på med vingarna och åka kana en bit, landar de på rumpan reser de på sig och traskar vidare. Håhåjaja, upp igen, sånt är livet för en pingvin på promenad. Just nu tar pingvinungarna sina första rultiga steg på egen hand. I detta jämställda samhälle (?) där det inte går att se skillnad mellan honor och hannar delas ansvaret för barnen mellan föräldrarna. Pappan och mamman turas om med att ruva och leta mat till kullen på en eller två gråduniga ungar.
Det finns inte så många skyddade ankarplatser att välja mellan så man är sällan ensam. Av de sju platser där vi tillbringade ett par nätter var vi ensamma endast på två. Och i en av dessa vikar blev vi dagligen fotograferade av turistgrupper från kryssningsfartyg som antagligen låg för ankar på andra sidan ön. Vi förstod att det var kryssningsfartyg, och dessutom flera olika, eftersom grupperna var iklädda likadana jackor. Gula jackor den ena dagen, därefter gröna och röda. Besökarna skeppades i gummijollar och fick ett par timmar att vandra runt bland pingvinbona. Vi hade förmånen att ha fem meter till närmaste lilla familj och satt och lyssnade på sällskapet medan vi åt frukost.
Milo hade ett miljömål: att vi så länge vi befann oss inom konvergenszonen inte skulle släppa ut någonting i vattnet. Det lyckades vi med. Inget toalettavfall, inget gråvatten och inga sopor lämnade Artemisia II under fyra veckor söder om sextionde breddgraden.

Linda Lindenaus webbplats  hittar du här * klicka vidare*