Båtskroten och storbåtstrenden

I dessa skrotningsiverns dagar kan det vara hög tid att diskutera, inte bara våra plastbåtars strukturella, utan också deras kulturella problem – innan en stor del av vår fritidsbåtskultur försvinner för evigt.

I ”bryggsnacket” hör jag ofta den lite uppgivna åsikten att ”vi båtälskare är ett utdöende släkte” – men jag håller inte med. Däremot märker jag en under senare år accelererande förändring vid våra båtklubbars och marinors bryggor. De mindre och för gemene man, vem det nu är, överkomliga båtarna ersätts – om inte i rasande takt så ändå pö om pö – av större och skrämmande dyra motor- och segelbåtar. Eller annorlunda uttryckt: Den under lång tid snabbt ökande fritidsbåtsflotta som från 1960- och 1970-talen och framåt gjorde det möjligt för en länge ökande andel av vårt lands befolkning att uppleva våra vackra kust-, inlands- och skärgårdsfarvatten verkar inte bara ha nått sin kulmen utan förefaller till och med att minska, till förmån för båtar med en storlek och prislapp som gör det helt omöjligt för denne ”gemene man” att bli en del av de framväxande nya båtlivstrenderna.

Samtidigt ser vi att oönskade 60-, 70- och 80-talsbåtar, relativt många i behändig storlek men ändå numera ofta ansedda som för små och omoderna för att på ett tillfredsställande sätt ge en till synes växande andel av ägarna tillgång till våra enastående sjö-, skärgårds- och havsmiljöer. Och då hotar båtskrotens käftar runt hörnet, påhejade av tillfälliga statliga skrotningspremier.

Kan det vara så enkelt som att de äldre båtarna inte ger samma status som de nya, stora och flashiga?

Eller är det helt enkelt så att en stor del av vår fritidsbåtsflotta tjänat ut och inte längre fyller sitt syfte?

Detta måste diskuteras. 

Visst finns det både trä- och plastbåtar som har tjänat ut, normalt på det viset att deras skick inte gör det möjligt att använda dem på det sätt som varit avsett, att ett professionellt utfört återställande skulle bli dyrbarare än vad det skulle kosta att skaffa en betydligt mer felfri båt av samma eller liknande typ och att båtägaren själv inte anser sig kunna eller vara beredd att utföra det arbete som krävs för att återställa den.

De brister det kan vara fråga om kan ha att göra med teknisk utrustning, då framförallt att motorn är defekt och bortom all räddning – detta går jag inte in på här. Men de kan också ha att göra med själva båtstrukturen, d v s skrovets, däckets och/eller överbyggnadens hållfasthet.

Genom den stora mängd kontakter som jag som författare till de båda böckerna Vårda din träbåt och Vårda din plastbåt (Jure Förlag) och som föredragshållare i dessa ämnen haft och har med båtägare i bryderi har jag fått uppfattningen att träbåtsägarnas största problem, det vill säga brister som får dem att överväga skrotning, har att göra med röta i bärande delar och bordläggning och med knäckta spant.

För plastbåtsägarens del är mitt intryck att de allvarligaste bristerna som tenderar att leda till samma övervägande är delamineringsskador i bordläggning och däck och belastningsskador från rigg, mast, köl, maskin, gång i hård sjö och bottenskador p g a vindtryck efter torrsättning med masten på – plus att båten börjat se allmänt nedgången ut.

Rimligt vore att till de problem som gör att båtägarna börjar fundera på skrotning räkna det som formellt kallas osmos men vi populärt kallar böldpest, men så verkar det inte vara. Skälet till detta är att de flesta plastbåtsägare uppfattar bara de blåsor som ibland dyker upp i bottenlaminatets ytskikt som böldpest; detta är ganska enkelt att åtgärda och uppfattas mest som ett kosmetiskt problem. Att osmos är allvarligare än så har jag redogjort för i en annan artikel här på DagensBåtliv.se.

Kan båtägaren göra något själv för att råda bot på bristerna?
Eller annorlunda uttryckt: Vore det möjligt för den enskilde båtägaren att (a) sätta sig in i vilka problem en plastbåt kan ha, (b) vad dessa eventuella problem kan betyda för båtens fortsatta användbarhet, (c) lokalisera problemen, (d) själv åtgärda dem och (e) ha råd med hela projektet?

Jag vågar påstå att det är möjligt, åtminstone för en någorlunda händig ägare – och särskilt om alternativet är att skrota båten och skaffa en nybyggd eller bättre begagnad båt. Det är just detta som är grundtanken bakom de båda böcker jag nämnt här ovanför: Att beskriva metoder att lokalisera och få bukt med främst strukturella (hållfasthets-) problem utan att ha tillgång till ett professionellt utrustat varv med utbildade båtbyggare.

I den andra artikeln på DagensBåtliv.se har jag tagit upp två vanliga skador, som ofta fått båtägare att ge upp, som exempel på hur det kan gå till: (1) osmos-skador (”böldpest”) med huvudinriktning på sådana som ligger djupare ner i laminatet och oftast inte upptäcks utan bara fortsätter att försvaga skrovet och (2) delamineringsskador, i exemplet båtdäck som mjuknat fläckvis eller, i värsta fall, över hela eller nästan hela ytan. Med ledning av anvisningarna bör det inte vara särskilt svårt att inse hur även andra skador kan åtgärdas, men förutsättningen är förstås att förstå vad det är som händer i laminatet.

Vad vill jag då uppnå med dessa rekommendationer?

Jag har alltid seglat träbåtar, ända sedan jag för drygt 60 år sedan började färdas i våra vackra skärgårdar och så småningom betydligt längre. Min första riktiga båt var en ståtlig men ganska sliten R8 byggd 1908 (ett nio ton tungt “spjut” med fantastiska seglingsegenskaper), vilket fick mig att bli och fortsätta vara intresserad av vår internationellt sett ganska stora flotta av klassiska träbåtar. Att vi fortfarande kan se dessa gamla skönheter utmed våra kuster beror, som jag ser det, på två saker: dels att ingen kommit på idén att bedriva lobbying för att de hade bort skrotas och dels att entusiaster lagt ner en mängd arbete och stora summor på att sent omsider rusta upp och ibland totalrenovera dem, något båt-Sverige har anledning att vara tacksamt för.

Även våra äldre plastbåtar, träjakternas efterföljare, kommer med tiden – och verkar redan ha börjat! – betraktas som kulturellt värdefulla. Delvis av det skälet hoppas jag att den pågående skrotningstrenden inskränks till de verkligt hopplösa fall som vi här och var hittar i båtklubbarnas “skitiga hörn” eller på andra obskyra ställen.

Mitt andra, sociala, skäl till att inte se med blida ögon på denna trend har med det verkligt folkliga båtliv som började växa fram i och med att nya tillverkningsmetoder gjorde “lagom” stora familjebåtar ekonomiskt överkomliga för vår tidigare nämnda “gemene man”. Att bli av med stora delar av denna fritidsbåtsflotta genom att uppmana till skrotning av fullt eller nästan fullt fungerande 60-, 70- och 80-talsbåtar kan inte gynna annat än marknaden för större, lyxigare och framförallt oerhört mycket dyrare nya eller nästan nya båtar – ouppnåelig för de allra flesta. Resultatet av en sådan utveckling skulle hämma den sociala bredden i båtlivet och i ökande takt cementera båtlivet som en rikemans-företeelse.

Sammanfattning

Självklart finns det anledning att skrota en och annan båt, och visst är det bra att staten gör det en liten aning mindre kostsamt för båtägaren, båtklubben eller markägaren att bli av med övergivna båtvrak - men utarma inte vårt folkliga båtliv genom att propagera för storskalig skrotning för att gynna främst de båttillverkare vars målgrupp är de som kan kosta på sig de nya, oftast mycket stora och dyra, båtarna.

Björn Peter Behrens

Kommentera gärna artikeln. Ange för- och efternamn samt bostadsort.