Ventspils i Lettland och vidare till Ösel och hamnen Mõntu i Estland Möntu

Vi lämnar Valleviken på östra Gotland, strax norr om Slite. Gassande solsken och vidstilla. Framför oss har vi närmare 90 sjömil till Ventspils. Det är en lång dagsetapp, allra helst när vi sover tills vi vaknar och vi kommer iväg först när nästan hela förmiddagen gått.

Utanför Valleviken ligger ön Fjaugen. På dess nordvästra sida noterar jag en gammal stenkaj och där ligger en segelbåt förtöjd. Ön är vacker och nästa gång får det bli ett stopp där. På ön bröts kalksten en gång i tiden.

Vi sätter kurs mot Ventspils i Lettland. Jag har aldrig kommit till Lettland på egen köl tidigare. Färden över är tämligen odramatisk. Det finns inte en krusning på havet, det är platt som en blank pannkaka. Således går vi för motor hela vägen. Vi funderar inte ens på att rulla ut något segel. Autopiloten lyssnar snällt på navigators kursinformation och vår färd över Östersjön sker utan omvägar.

När det är så vindstilla är det lätt att se fåglar och sälar som simmar. Tyvärr såg vi också en rad med skräp i kikaren. Ett lastfartyg hade tydligen dumpat saker som de inte ville ta med till land. Att sådant fortfarande förekommer i Östersjön är sorgligt att se.

Att angöra Lettlands kust är enkelt. Det finns nämligen inga öar som tillhör Lettland och kusten är rak som ett pennstreck. Således går vi mot ljuset från staden. Navigatorns kurslinje leder fram till en mittledsboj och sedan går vi mellan röda och gröna farledsbojar in mot hamnen.

Vid 00.30 förtöjer vi. En yrvaken hamnkapten tar emot och visar duschar och toaletter som finns alldeles vid bryggan.

Vi kryper till kojs. Morgonen därpå är solig och varm. Det är vindstilla. Något morgondopp i hamnen är det inte tal om. Vattnet är oljigt och det flyter omkring en massa skräp. Även plastbyttor. Bakom oss ligger ett skeppsvarv och där pågår renoveringar. Gamla fiskebåtar blästras och vi ser hur dammet från blästringen drar in över villakvarteren som ligger innanför hamnen.

Det blir något av en flash back. Det var länge sedan jag såg något liknande i Sverige eller i övriga grannländer. Jag hoppas att det var något av en tillfällighet. Om inte så är det nog i dessa områden som krutet bör läggas när det gäller Östersjöområdet och minskning av utslätt.

Vi går en promenad i bostadsområdet vid hamnen. Det är fina kvarter med vackra hus. En hel del hus har renoverats sedan kommunisttiden, andra skulle behöva kärlek i form av nytt virke och målarfärg.

När vi lämnar vid lunchtid kör vi en bit uppströms älven. Kristina frågar mig om det grusar i mina ögon. Nej, det gör det inte, men jag bär glasögon. I den klara luften som vi nyss hade omkring oss är det plötsligt något av ett tunt dis. Jag läser en logotype i hamnen och där står det Baltic Coal Terminal.

Lastning sker att ett fartyg och vi förstår snabbt var dammet kommer ifrån. Det var länge sedan jag gjorde en sådan snabb 180 graders gir med båten.

När vi kommit en bit nedströms ser vi ett svagt dammoln därifrån vi just kom. Raskt plockar vi fram en trasa och börjar torka av båten. Att trasan bär svarta spår behöver kanske inte påpekas. Jag blev svart på fingret när jag drog det på plasten. Det är vid sådana tillfällen som det är skönt att något segel inte var utrullat.

Det ovan sagda ger kanske en mörk bild av vår granstad i öster. Förhoppningsvis hade vi lite otur, eller så var vi naiva som inte förstod att en kolhamn kan ge svart damm på båten om man kommer för nära.

Jag seglar gärna tillbaka till Lettland. Stränderna är magiska. Vi såg bara sand nedanför skogen.

Även denna dag är det vindstilla eller knappt någon vind alls. Vi går för motor hela dagen till Mõntu som ligger på ostsidan av södra Ösel.

Utmed denna kuststräcka är det långt mellan hamnarna. Mõntu ligger geografiskt bra till, men hamnen är gjord för betydligt större tonage än fritidsbåtar.

Till våra stora förvåning ser vi att det byggts en ny hamn för fritidsbåtar under vintern. Tidigare var vi hänvisade till stora piren som är byggt för fiskebåtar och färjor. Höga betongkajer med svarta stora gummilister är inget som vi gillar.

Den nya hamnen ligger längst in. Som bilden visar ovan så har hamnen grävts in på land.

Hamnen är privatägd. Samma ägare har också en fiskebåtsflotta varav några av båtarna ligger vid stora piren. Kajerna var färdiga när vi var där. Det finns el för landström, vatten är på gång. Dusch och toaletter är nybyggda och fina. Muddermassorna på land täcks med matjord och till sommaren 2019 ska allt vara färdigt enligt hamnkaptenen. Närmaste större livsmedelsaffär finns i Kuressaare cirka 40 km norrut. I hamnen och i dess närmaste omgivning finns inget att köpa.

Vi tipsade hamnkaptenen om att det vore trevligt om de hade cyklar för uthyrning.

Från Mõntu gjorde vi en långpromenad till södra halvön Sõrve. Där finns en restaurang bredvid fyren och vi åt gott där. 

Under andra världskriget invaderade tyskarna här för att försöka få bort ryssarna. Av striderna finns en hel del kvar i det museum som är iordningsställt några hundra meter från fyren. Från hamnen till fyren är det drygt 5 kilometer enkel väg.

Landskapet är platt och vägen går rak en bit från havet.

Nästa dag seglar vi till Runö, eller Ruhnu som det heter på estniska.


Kommentera gärna artikeln. Ange för- och efternamn samt bostadsort.