Inverness – Thyborön, kalassegling och en tuff natt

Tidig morgon slussar vi ut från Caledoniankanalen i Inverness. Det sista slussen, Clachnaharry sea lock, är också porten mot Nordsjön. Vi har en start medström och när vi närmar oss en större vägbro är vår fart över tio knop mot bropelarna. 12,8 knop blir det som mest och vi färdas till viss del i sidled. Jag styr därför en sned kurs som pekar mot land, men strömmen skickar oss ut mot havet.

Det är inte mycket till vind denna dag och faktiskt så skiner solen. Vi beslutar att ta natthamn i Whitehills. Med ombord är Frida Hansson, Lennart Rutgersson och Håkan Hettinger.

Whitehills visar sig vara en pärla. Det är ingen hamn jag skulle vilja anlöpa om vinden ligger på från norr och i grov sjö. Inloppet är smalt, det blir ännu smalare och det är grunt på styrbords sida och på babords sida är det en hög mur. Rakt fram tar det stopp. I rätt ögonblick måste man göra en nittiograders babordsgir för att komma in i den lilla hamnbassängen. Båtar med djupgående på närmare två meter bör inte försöka gå in när vattnet är som lägst. Då är det risk för grundkänning.

Denna lilla hamnbassängen, som har en lång pontonbrygga för gästande båtar, har en sandbank i mitten. Således får man runda den för att komma till pontonbryggan. På bryggan står hamnkaptenen och tar emot. Han har fotograferat vårt anlöp och räcker över ett minneskort med bilder. Trevligt mottagande tycker vi.

Whitehills har en pub som ser ut som ett navigationsmuseum och på borden finns sjökort över området. Missa inte den puben om ni kommer dit.

Nästa dag går vi iväg när tidvattnet ger oss tryggt med vatten under kölen. Även denna dag blir det till stora delar motorgång. Framåt eftermiddagen förtöjer vi i Peterhead efter att ha rundat ett av Skottlands horn.

Peterheads hamn

Peterhead är en stor hamn och här finns både fiskefartyg och fartyg som servar oljeriggar. Hamnen ligger på en lång promenads avstånd från centrum och affärer. Då är det bra att vara fyra när matkassarna ska bäras ombord.

Det är härifrån som vi nästa dag startar vår översegling mot Thyborön.

Vi vaknar tidigt och gör oss klara. Strax efter åtta har vi lagt ut. Framför oss ser vi hamnens stora vågbrytare. Första dagen har vi fin segling. Halv vind till slör och vi gör närmare 7 knop mest hela tiden. Solen skiner framåt eftermiddagen och det är lätt att tycka att nordsjösegling är väl inget märkvärdigt.

När vi närmar oss en oljerigg blir vi uppropade på VHF:n. Tack vare AIS vet andra fartyg vad vi heter och det underlättar anropen. Det är ett räddningsfartyg förklätt till fiskebåt som göra oss uppmärksamma på att arbeten pågår och att vi inte får komma för nära. Deras budskap är att om vi fortsätter på samma kurs så är det ok och de tackar oss för vår samarbetsvilja.

Natten blir lugn och går fort. Motorn får jobba ett antal timmar. Vi har många oljeplattformar att titta på och vi ser ett antal bevakningsfartyg. Framåt morgonkvisten blir det åter segling. Vi är vaktindelade. Frida och jag är ett vaktlag och Håkan och Lennart är det andra. Vi försöker hålla på fasta rutiner med frukost, lunch och middag. Andra dagen är tämligen lugn, vi seglar i god fart. Första dygnet gjorde vi 148 sjömil.

Andra natten

Vår översegling var beräknad att ta strax under 60 timmar. Vi räknade med att nå Thyborön tredje dagens kväll.

Framåt natten friskar vinden i, nu blåser det cirka 12 m/s och det börjar regna. När genuan skulle revas gick det lite snett. Skotet blir för slakt och slår en knut på sig själv. Enda chansen att få bort knuten är att vi slår för att sedan rulla in genuan helt. Jag tänder mastljus och arbetslampan på akterdäck. Hela båten är nu upplyst. Välsignade lampor! Dessutom är de i led så de får lysa utan att jag stressas av strömförbrukningen. Håkan går upp, kopplad med livsele, på däck och utrustad med en märlspik. Han lyckas bända upp knopen.

Vi revar storen och sedan släpper vi ut på genuan igen, fast denna gång ordentlig revad. Efter diverse förvirring om vilket håll vi ska åt så är vi snart på kurs igen. Det visar sig dock inte fungera, när vi revade passade vinden på att vända mer mot ost. Plötsligt seglar vi bidevind med kurs mot Norge!

Det var inte roligt. Till Thyborön är det rakt motvind. Att kryssa på Nordsjön i 12 m/s och regn var inte något som jag såg fram emot. Jag sa till Håkan och Lennart att segla mellan 45 till 50 grader mot vinden och sedan får vi hoppas att vinden vrider tillbaka till syd. Sedan kröp jag till kojs.

Att segla bidevind på havet är det sämsta tänkbara. Båten kränger samtidigt som den går upp och ned mot vågorna.

Som väl är vrider vinden åter mot syd och vi kan efter några timmar åter hålla kurs mot Thyborön. Hela vår sista dag blir en blåsig dag och sjön växer. Solen skiner dock emellanåt och vi styr mot vårt mål. Det håller humöret uppe.

Mathållningen blir sisådär sista dygnet. Vi vet att vi är framme vid 18- tiden och alla kämpar mest för att härda ut. Ingen vill gå ned i ruffen och laga någon större måltid. Aptiten är inte heller så stor. Något måste vi ändå få i oss och Frida, som visar sig klara sig bäst och längst i ruffen, fixar till en korvgryta på Bullens pilsnerkorv. Ingen blir sjösjuk denna gång, men i vart fall jag mår ganska ”kymigt” mest hela tiden på grund av sjögången.

Väl i Thyborön förtöjer vi längst in i hamnens norra del. Med saltstänkta och blöta sjökläder går vi till första hamnkrogen och äter en fiskrätt och dricker öl. Under hela middagen och kvällen gungar matsalen.

Vi blir i Thyborön ett par dagar och hinner både se Sea War Museum och deltaga i Fiskedagen. Museet visar Jyllandsslaget från 1916. Jyllandsslaget är världens största sjöslag och närmare 9000 sjömän miste livet under de två dagar som det pågick. Vi hade ett par dygn tidigare i stort sett seglat rakt över slagfältet.

Vår översegling från Petershead till Thyborön tog 58 timmar. Snittfarten var 6,2 knop. Kortaste vägen är det 330 sjömil, men vår seglade distans blev 360 sjömil på grund av vindkantringen.

Kommentera gärna artikeln. Ange för och efternamn samt bostadsort.