Sealine T60 sjönk på 30 minuter

Mikael Ericsson gillar verkligen båtlivet. Han har ägt många motorbåtar under mer än 25 års tid. Han är välutbildad fritidsskeppare och har de flesta intygen i NFB:s blå intygsbok. Mikael har färdats långa sträckor, utmed svenska kusten, ett par gånger från England till Umeå, på Göta Kanal, på västkusten och ett par rundor upp till Oslo. Färderna har också gått från England till Medelhavet.

Säkerheten alltid främst
Mikael har upplevt riktigt dåligt väder, kört i 10 meters tidvatten runt Jersey, färdats tidig vår och sen höst. Med andra ord, Mikael är att betrakta som mycket sjövan fritidsbåtsägare.

”För mig har säkerheten alltid kommit främst”, berättar Mikael Ericsson som tillhör en av våra stora svenska rallystjärnor. ”När jag körde rally på internationell elitnivå sattes säkerheten alltid främst. Säkerhetstänket har jag med mig från rallytiden och omsatt i båtlivet, berättar Mikael. Jag tittar i maskinrum innan avfärder, ser alltid till att båten jag färdas med är utrustad med jolle eller livflotte, VHF med DSC med mera. Underhåll är också viktigt för mig. ”Väl underhållna båtar fungerar bättre”, resonerar Mikael.

Ändå sjönk det två år gamla skeppet. Varför vet ingen i dagsläget. Allt gick fort. Ingen kom dock till skada och det beror säkert till stor del på Mikaels goda sjömanskap och lugn i en krissituation. Olustkänslorna kom senare säger Mikael som här berättar exklusivt för DagensBåtliv.se om vad som hände.

Mikael Ericsson:
Vi la ut från Ibiza och målet var Torrevieja. En sträcka på cirka 110 sjömil över öppet hav. Luften var varm, vi var alla fyra klädda i endast badkläder.

Det blåste kring 9 m/s. Vi hade akterlig sjö. På Medelhavet blir vågorna långa så sjögången kan inte jämföras med den krabba sjö som vi har utmed svenska kusten. Utan problem kunde vi hålla 28 knop. Tjejerna låg på fördäck och solade i bikini. Min kompis och jag sitter på flybridge och kör.

Båten uppförde sig majestätiskt, vi njöt av varje sekund. Det är sådana här dagar och tillfällen som man verkligen älskar sjölivet. Man nyper sig i skinnet och undrar om man kan ha det bättre.

”Visst blinkande lampan till som larmar om länspumpen i maskinrummet”, sade jag till min kompis. Han höll med, men allt såg normalt ut på instrumenten i nästa sekund.

Jag ville ändå förvissa mig om att allt stod rätt till så jag gick ned i maskinrummet. Inget konstigt där, motorerna mullrade gott och det var lika rent och torrt som när jag senast hade varit där.

Vi befann oss då ungefär 18 sjömil från land.

Vattenfyllt maskinrum
Efter ytterligare en och en halv timma blinkade det till igen. Jag gick ned och kollade i maskinrummet. Då fick jag en mindre chock. Det stora motorrummet med 1,6 meter i takhöjd var nästan fyllt av vatten. Jag stängde motorluckan, rusade upp med fullt adrenalinpåslag och sa till de andra:

”Det går åt helvete, båten kommer att sjunka.” Snabbt tog vi på oss flytvästarna som låg framme. Sedan drog jag av på farten och inom tre minuter stannade båda motorerna. De hade nu sugit i sig vatten. Jag sa åt de andra att plocka fram livflotten som förvarades i ett fack på flybridge.

Mayday Mayday
De band fast utlösningslinan i ett räcke. Själv satt jag med VHF:n och ropade ”Mayday, mayday” på kanal 16 och angav positionen ett flertal gånger på engelska. Jag tror jag höll på i cirka 8 minuter utan att få något svar från något håll! Det gjorde oss upprörda. Vi hade ju sett andra fartyg passera som inte kunde vara alltför långt borta. Efter halva tiden kom jag att tänka på den röda nödknappen ”DSC” på VHF:n. Jag tryckte på den, men fick ingen reaktion då heller.

Det har sedan visat sig att mottagarna av vårt nödanrop inte förstått vår position i latitud och longitud på engelska. Tydligen skulle vi helst ha talat spanska!

Kompisbåt i närheten
Vi hade en kompisbåt i närheten. De hörde vårt nödanrop i sin VHF. Vi bad dem att de också skulle göra nödanrop, men inte heller de fick någon kontakt. Mellan båtarna kommunicerade vi på kanal 72.

På grund av situationen och sjögången med vågor på cirka 1,6 meter ville vi i första hand inte försöka borda dem. Vi ansåg att det skulle bli för riskabelt med eventuella personskador som följd. Vi valde därför att gå i livflotten. Att från vattnet försöka ta oss ombord via deras badbrygga ansåg vi också för riskabelt.

Från det att jag sa att vi håller på att sjunka tog det mindre än en kvart innan vi satt i livflotten. Aktern låg djupt. Vi slängde flotten överbord från flybridge. Den utlöstes och hamnade rätt. Modellen är Viking Pro och den är självrätande och har även kjolar under för stabilare läge i vågor.

Vi klev i livflotten från flybridge. Efter ytterligare en kvart sjönk båten på 110 meters djup!

Vi fick inte med oss någonting. Min kompis och jag hade badbyxor och T-shirt. Tjejerna hade endast bikini.

Innan vi bordade livflotten hade vi försökt få loss gummijollen. Det gick inte, aktern låg redan för djup och vattnet tryckte på den så att den inte gick att lossa.

När vi satt i livflotten, och skeppet var på väg mot botten, såg vi jollen komma upp som skjuten ur en kanon ur vattnet.

Livet i livflotten
Att borda flottan gick bra. Vi kapade linan som förband oss med skeppet. En kniv fanns i flotten. Det kändes tryggt att sitta i den. Trots stabiliserande kjolar var två av oss sjösjuka på mindre än tio minuter. Inget ovanligt har jag förstått i efterhand. Där satt vi nu. Vi ville inte riskera att göra oss illa genom att borda kompisbåten. Skepparen på den andra båten hade en handhållen och vattentät VHF. Han band fast den i en flytväst med en lång lina och kastade den till oss. Listigt gjort, kastet kunde ju ha misslyckats.

Nu kunde vi kommunicera med dem och berätta att alla fyra var ombord i flotten och att vi var oskadda. Det var ett lugnande besked för dem. De hade inte kunnat avgöra hur det var med oss.

Så småningom kom både en livräddningsbåt och en helikopter. Eftersom vi inte hade några fysiska skador plockade räddningsbåten upp oss. Vi hade nog suttit i flotten i en dryg timme när vi blev räddade.

Räddade
När vi räddats blev det direkt förhör med oss. En konstig känsla. Jag har i efterhand bett att få ut en rapport om hur larmet togs emot och vad som sades. Hittills har det varit omöjligt att få någon sådan rapport.

Efter denna, för oss dramatiska händelse, har vi talat mycket om olyckan med varandra. När den hände var allt mitt fokus på att rädda liv och gudskelov blev ingen skadad. Skärrade var vi allihopa.

Vi är alla fyra båtvana människor och jag tror det underlättade mycket. Så här i efterhand är jag glad för att alla var vakna. Någon kunde ju ha legat och sovit i sin hytt!

Fartyget ska bärgas
Försäkringsbolaget har sagt att det två år gamla skeppet ska bärgas. Det är något jag verkligen välkomnar. Jag vill veta vad som hände. För att bärga skeppet måste det vara lugnt väder och nu (under januari/februari) ligger ett bärgningsteam redo.

”Vilka råd kan du så här i efterhand ge till andra”, frågar jag Mikael Ericsson.

Mikael fortsätter:
Att aldrig ge sig ut med båt utan att ha funderat igenom hur man ska kunna rädda sig om båten tar in vatten eller börjar brinna. Fundera igenom vad ni har för andra chans.

Livflotten ska ha dubbel botten för att isolera mot vattnet. Det blir fort kallt trots värmen i Medelhavet. Jag vågar inte tänka på hur det skulle varit om samma olycka hänt utmed norrlandskusten i mitten av maj. Vidare är en flotte med stabiliserande kjolar bra. Vår flotte kändes trygg.

Att ha en ”grabbag” till hands innehållande vattenflaskor, skyddsfiltar av aluminium, gärna kex och något annat ätbart. Det saknade vi nu.

Handburen VHF som är placerad så att man får den med sig om båten måste överges med kort varsel. Det är en stor fördel att kunna kommunicera med räddande båtar eller helikopter när de närmar sig.

En vattentät påse till mobiltelefonen är naturligtvis bra. I vårt fall hade det inte varit till någon nytta eftersom vi låg långt ifrån mobilmasterna. Efter den här olyckan inser jag verkligen nyttan med att kommunicera på alla sätt när något allvarligt inträffar.

Min nästa båt kommer jag även att utrusta med en EPIRB av något slag. VHF har ju visat sig att inte vara 100 % säker i de farvatten som vi gärna vistas i”, avslutar Mikael Ericsson.

Vad hände egentligen?
Att ett stort motorfartyg på 60 fot kan sjunka så snabbt får fantasin att gå igång. Hur kunde det gå så fort? Motorrummet fylldes med vatten. Uppenbarligen förmådde inte länspumpar att hålla undan inkommande vattenmängd.

Kom vattnet in från tunneln för bogpropellern? Läckage kan ju ha uppstått där. Eller har någon bottengenomföring brustit och vattnet runnit till maskinrummet? Sprack skrovet? Körde de på något så att en av roderinfästningarna fick sig en törn och vatten kom i den vägen? Är det en kylvattenslang eller annan bottengenomföring som brustit i maskinrummet?

Förvånande är att skeppet sjönk så snabbt. Aktern är förhållandevis låg. Kan det vara så att några kubikmeter vatten i maskinrummet tynger ned aktern så mycket att det sedan forsar in vatten över akterdäck och fyller salongen? I så fall kan man ju spekulera i om Sealine 60T är tillräckligt sjövärdig. Akterpartiet är tillsynes lågt på Sealine 60T.

Det finns bilder från olyckan, men Mikael Ericsson har valt att inte låta lämna ut dem eftersom utredning pågår. Mikael har lovat att återkomma till DagensBåtliv.se och berätta vad som hände och hur skeppet kunde sjunka så snabbt. Det förutsätter dock att bärgning sker. En omfattande utredning kommer att ske av vraket där både försäkringsbolag, Sealine och Mikael Ericsson har intresse av resultatet.

Bilderna i artikeln är från Sealines webbsida.

Kommentera gärna artikeln. Ange för- och efternamn samt bostadsort.