Stabil, men krånglig navigator
Att aktivt navigera med Raymarines navigatorer kräver stor vana av användaren. Jag har alltid tyckt att Raymarine varit krångliga i menyhanteringen, men efter fyra dagars intensiv test och träning känner jag navigatorn bättre. Det gäller att komma på hur Raymarines tekniker tänkt sig hur vi ska använda navigatorn. Det tog sin tid för mig. C 120 är en bra navigator, men inget för en nybörjare.
I mitten av november 2009 var vi två personer som körde en ny Minor 27 från Stockholm till Holmsund utanför Umeå. Under de fyra dagar som resan tog hade vi sol, vindstilla, grått väder, regn, snöblandat regn, dis, platt vatten, grov och krabb havssjö, vindbyar i kulingstyrka, becksvart mörker och minusgrader. Vi upplevde också en väldigt stängd norrlandskust.
Så mycket bättre förhållande för test av båt och navigationsutrustning under fyra dagar var det länge sedan jag hade.
Ombord fanns Raymarines navigator C 120 med radar och Raymarines autopilot. All elektronik fungerade perfekt under hela färden. Inga konstiga låsningar av programvaran råkade vi ut för. Inga omstarter av navigatorn behövde göras. Navigatorn kändes trygg och i vid ett speciellt tillfälle, där beroendet av navigator var större än vanligt, kände vi att vi kunde lita på den. Det var när vi hade lämnat Höga Kusten och Ulvöhamn på färd norröver. Degerfjärden är känd för krabb sjö. Kusten i dess norra del är grund. Med hela Bottenhavet i aktern, sydlig vind över 8-9 meter per sekund och vågor som stundtals var närmare tre meter höga kör vi rakt mot land för att gå in i en smal passage som heter Tjäruskärssund. Stränderna är låga och består mest av sten. Söder om sundet ligger det avlånga rullstensgrundflak från inlandsisens rörelser. Det bröt rejält på 2,6 meters grunden utanför. Angöringen är smal. Det finns en enslinje, men dess lampor var släckta och vi kunde bara skymta den ena av de två tavlorna. Trots att det är mitt på dagen var det ändå svårt att se inloppet. En dag som den här hade jag inte gått mot inloppet utan navigator, trots vår lokalkännedom. Det hade inte varit sjömansmässigt. Allt måste fungera, inklusive motor och drivlina. Eftersom navigatorn inte visat minsta tekniska krångel förlitade vi oss på den trots svagheten med Navionics kartografi som har klara begränsningar i dessa farvatten. Det är nämligen lite si och så med grundflakens position i det digitala sjökort i jämförelse med verkligheten
Bildskärmen
Navigatorn kommer igång snabbt när man trycker på on-knappen. Att zooma in och ut går också tillräckligt fort. Bildskärmen har fin upplösning. 12 tum är en bra storlek för att använda sjökort i två olika skalor eller digitalt sjökort plus radar. Ljuset är enkelt att dämpa när det skymmer på, för oss blev det aktuellt att dämpa det redan vid 15.00-tiden. Man kan även ställa om till nattskärm och då inverteras bilden. En bra funktion som finns i de flesta navigatorer idag.
Så mycket bättre förhållande för test av båt och navigationsutrustning under fyra dagar var det länge sedan jag hade.
Ombord fanns Raymarines navigator C 120 med radar och Raymarines autopilot. All elektronik fungerade perfekt under hela färden. Inga konstiga låsningar av programvaran råkade vi ut för. Inga omstarter av navigatorn behövde göras. Navigatorn kändes trygg och i vid ett speciellt tillfälle, där beroendet av navigator var större än vanligt, kände vi att vi kunde lita på den. Det var när vi hade lämnat Höga Kusten och Ulvöhamn på färd norröver. Degerfjärden är känd för krabb sjö. Kusten i dess norra del är grund. Med hela Bottenhavet i aktern, sydlig vind över 8-9 meter per sekund och vågor som stundtals var närmare tre meter höga kör vi rakt mot land för att gå in i en smal passage som heter Tjäruskärssund. Stränderna är låga och består mest av sten. Söder om sundet ligger det avlånga rullstensgrundflak från inlandsisens rörelser. Det bröt rejält på 2,6 meters grunden utanför. Angöringen är smal. Det finns en enslinje, men dess lampor var släckta och vi kunde bara skymta den ena av de två tavlorna. Trots att det är mitt på dagen var det ändå svårt att se inloppet. En dag som den här hade jag inte gått mot inloppet utan navigator, trots vår lokalkännedom. Det hade inte varit sjömansmässigt. Allt måste fungera, inklusive motor och drivlina. Eftersom navigatorn inte visat minsta tekniska krångel förlitade vi oss på den trots svagheten med Navionics kartografi som har klara begränsningar i dessa farvatten. Det är nämligen lite si och så med grundflakens position i det digitala sjökort i jämförelse med verkligheten
Bildskärmen
Navigatorn kommer igång snabbt när man trycker på on-knappen. Att zooma in och ut går också tillräckligt fort. Bildskärmen har fin upplösning. 12 tum är en bra storlek för att använda sjökort i två olika skalor eller digitalt sjökort plus radar. Ljuset är enkelt att dämpa när det skymmer på, för oss blev det aktuellt att dämpa det redan vid 15.00-tiden. Man kan även ställa om till nattskärm och då inverteras bilden. En bra funktion som finns i de flesta navigatorer idag.
Önskar fler informationsfält direkt på skärmen
Raymarine har en klar begränsning i den nautiska information som kan visas i bildskärmens övre kant. Jag vill gärna kunna se aktuell position, fart över grund, kurs över grund, hur långt jag har kvar till en girpunkt i tid och sjömil, aktuell tid, loggad distans och markörens position. Raymarines navigator har all den information, och mycket mera, men man har valt att redovisa detta i ett speciellt informationsfönster. Detta fönster tar då en stor del av bildskärmen på bekostnad av annan nautisk information som till exempel radarn. Två rader med information i övre kanten hade tillgodosett mitt önskemål. Nu går det bara att göra en rad som har sina begränsningar i vad som kan visas. Ett alternativ kan vara att köpa till ett ST 60+ tridata display (eller ST40), men det förefaller som en onödig kostnad när allt skulle ha kunnat visas direkt på skärmen. Väljer man det extra instrumentet visas även båtens fart genom vattnet via en loggivare.
Markörens position och avstånd samtidigt.
Den begränsade mängden information som kan visas samtidigt gör att en sådan viktigt information som markörens bäring och avstånd från den egna båten inte blir självklar. För att det ska synas måste ett av de få informationsfälten tas i anspråk. En klar nackdel. Ett alternativ är att använda linjalfunktionen, men det är en onödig omväg som inte fungerar så bra när båten hoppar och rullar i sjön.
Saknar parallellmarkör
Det blir allt vanligare att markören kan användas parallellt på både det digitala sjökortet och på radarn. Om man markerar ett eko på radarbilden syns motsvarande position direkt i sjökortsbilden eller vice versa. Väldigt fint hjälpmedel som tyvärr saknas på Raymarines navigator, men som idag är standard hos bland annat Seacross och Lowrance HDS 10.
Radaröverlägg.
Att lägga radarbilden ovanpå det digitala sjökortet uppskattas av vissa. Funktionen finns, men det digitala sjökortet Navionics kartografi har för stora brister för att det ska vara någon större idé att göra det anser jag.
Menyhantering
Raymarines navigator kan mycket. Det gäller bara att lära sig hur man ska få fram informationen. Menyvägarna är långa emellanåt. Navigatorn förutsätter stor kunskap av användaren när det gäller vad navigatorer kan och hur de fungerar. Det är gott om knappar och dessa lyser när det är mörkt. Det är bra, jag gillar knappar även om jag är övertygad om att touchskärmar kommer att vinna i längden. Bäst är kanske kombinationen av knappar och touchskärm som Raymarines nya E-serie har.
Till höger sitter menyknapparna och under bilden finns funktionsknapparna. När man trycker på en menyknapp kommer det fram nya funktionsknappar. Det går att göra förinställda bildlayouter. Det är enkelt att växla mellan dem och vägen till dessa mallar går direkt från pageknappen.
Jag får den känslan att Raymarine ständigt har byggt på sin programvara med fler funktioner. Den äldre arbetsgången, eller strukturen, hur man aktiverar olika funktioner finns kvar vilket gör att menyhanteringen upplevs som onödigt krånglig. Bäst hade kanske varit om man skrotat hela nuvarande menyhantering och gjort om det från början. Funktionerna har man ju. Det skulle vara intressant att veta hur många av Raymarines kunder som använder navigatorn till mer än att bara visa var man befinner sig just nu. Jag hade uppskattat ett tydligt informationsblad med förslag på hur man gör ett par tre grunduppsättningar som jag kan använda vid navigering. Dessa kan då lagras som en mall. Då skulle jag slippa leta i instruktionsboken som verkar vara författad av en eller flera tekniker som bara försöker förklara hur man gör vissa inställningar men inte varför.
Kursvektorn
Båten var även utrustad med en autopilot. Med autopiloten följer alltid en kompass. Det gör att man kan se två kursvektorer. En med GPS information som visar "var vi hamnar om vi fortsätter på samma kurs (visar navigatorns egna faktiska förflyttning över grund)" och den andra som visar då vår stävade kurs (kompasskursen). Genom att jämföra dessa två kan vi få en uppfattning av vår avdrift och eller vår deviation om det inte råder någon ström. Det är bra. Jag saknar dock en skalindelning på kursvektorn som visar avstånd i sjömil. Kursvektorn går att ställa in på några förprogrammerade olika minuters längd. Det betyder att om den står på 6 minuter slutar vektorn på den punkt jag befinner mig om 6 minuter om jag behåller samma kurs och fart. På många andra fabrikat går det att välja valfria tider för kursvektorns längd.
Raymarine har en klar begränsning i den nautiska information som kan visas i bildskärmens övre kant. Jag vill gärna kunna se aktuell position, fart över grund, kurs över grund, hur långt jag har kvar till en girpunkt i tid och sjömil, aktuell tid, loggad distans och markörens position. Raymarines navigator har all den information, och mycket mera, men man har valt att redovisa detta i ett speciellt informationsfönster. Detta fönster tar då en stor del av bildskärmen på bekostnad av annan nautisk information som till exempel radarn. Två rader med information i övre kanten hade tillgodosett mitt önskemål. Nu går det bara att göra en rad som har sina begränsningar i vad som kan visas. Ett alternativ kan vara att köpa till ett ST 60+ tridata display (eller ST40), men det förefaller som en onödig kostnad när allt skulle ha kunnat visas direkt på skärmen. Väljer man det extra instrumentet visas även båtens fart genom vattnet via en loggivare.
Markörens position och avstånd samtidigt.
Den begränsade mängden information som kan visas samtidigt gör att en sådan viktigt information som markörens bäring och avstånd från den egna båten inte blir självklar. För att det ska synas måste ett av de få informationsfälten tas i anspråk. En klar nackdel. Ett alternativ är att använda linjalfunktionen, men det är en onödig omväg som inte fungerar så bra när båten hoppar och rullar i sjön.
Saknar parallellmarkör
Det blir allt vanligare att markören kan användas parallellt på både det digitala sjökortet och på radarn. Om man markerar ett eko på radarbilden syns motsvarande position direkt i sjökortsbilden eller vice versa. Väldigt fint hjälpmedel som tyvärr saknas på Raymarines navigator, men som idag är standard hos bland annat Seacross och Lowrance HDS 10.
Radaröverlägg.
Att lägga radarbilden ovanpå det digitala sjökortet uppskattas av vissa. Funktionen finns, men det digitala sjökortet Navionics kartografi har för stora brister för att det ska vara någon större idé att göra det anser jag.
Menyhantering
Raymarines navigator kan mycket. Det gäller bara att lära sig hur man ska få fram informationen. Menyvägarna är långa emellanåt. Navigatorn förutsätter stor kunskap av användaren när det gäller vad navigatorer kan och hur de fungerar. Det är gott om knappar och dessa lyser när det är mörkt. Det är bra, jag gillar knappar även om jag är övertygad om att touchskärmar kommer att vinna i längden. Bäst är kanske kombinationen av knappar och touchskärm som Raymarines nya E-serie har.
Till höger sitter menyknapparna och under bilden finns funktionsknapparna. När man trycker på en menyknapp kommer det fram nya funktionsknappar. Det går att göra förinställda bildlayouter. Det är enkelt att växla mellan dem och vägen till dessa mallar går direkt från pageknappen.
Jag får den känslan att Raymarine ständigt har byggt på sin programvara med fler funktioner. Den äldre arbetsgången, eller strukturen, hur man aktiverar olika funktioner finns kvar vilket gör att menyhanteringen upplevs som onödigt krånglig. Bäst hade kanske varit om man skrotat hela nuvarande menyhantering och gjort om det från början. Funktionerna har man ju. Det skulle vara intressant att veta hur många av Raymarines kunder som använder navigatorn till mer än att bara visa var man befinner sig just nu. Jag hade uppskattat ett tydligt informationsblad med förslag på hur man gör ett par tre grunduppsättningar som jag kan använda vid navigering. Dessa kan då lagras som en mall. Då skulle jag slippa leta i instruktionsboken som verkar vara författad av en eller flera tekniker som bara försöker förklara hur man gör vissa inställningar men inte varför.
Kursvektorn
Båten var även utrustad med en autopilot. Med autopiloten följer alltid en kompass. Det gör att man kan se två kursvektorer. En med GPS information som visar "var vi hamnar om vi fortsätter på samma kurs (visar navigatorns egna faktiska förflyttning över grund)" och den andra som visar då vår stävade kurs (kompasskursen). Genom att jämföra dessa två kan vi få en uppfattning av vår avdrift och eller vår deviation om det inte råder någon ström. Det är bra. Jag saknar dock en skalindelning på kursvektorn som visar avstånd i sjömil. Kursvektorn går att ställa in på några förprogrammerade olika minuters längd. Det betyder att om den står på 6 minuter slutar vektorn på den punkt jag befinner mig om 6 minuter om jag behåller samma kurs och fart. På många andra fabrikat går det att välja valfria tider för kursvektorns längd.
Radarn
Radarantennen är på 2 kilowatt på testbåten. Den var igång mest hela tiden och gjorde sitt jobb fullt godkänt. Inställningen för känslighet var i stort sett hela tiden på auto. När det regnade eller när vågorna blev väl störande på skärmen ökade vi sjö- respektive regnfiltret manuellt. Klar och tydlig bild, inga obehagliga överraskningar dök upp. Den går snabbt att zooma mellan olika skalor. En klar begränsning visade sig vara skalindelningen på radarn. Den är förprogrammerad med 0,125, 0,25, 0,5, 0,75 och sedan ett hopp till 1,5 sjömil. Därefter ytterligare hopp mellan 3, 6, 12 och 24 sjömil. Dessa fasta skalor kan inte ändras. Jag hade önskat fler valbara alternativ av skala från en 0,75 sjömil upp till sex sjömil. Det är en funktion som finns på många andra radaranläggningar dag.
Mitt slutomdöme
Raymarine C 120 är en bra navigator och den förefaller vara driftssäker. Programvaran har sina begränsningar och är nära gränsen för att få stämpeln "ålderdomlig". Med tanke på priset, 31000 kronor för navigatorn och ytterligare 16300 kronor för radarn blir summan över 47000 kronor enligt Belamarins rekommenderade prislista. Sedan behövs digitala sjökort och helst en kompass för stabil radarbild vid radaröverlägg. För denna summa hade jag förväntat mig en mer användarvänlig navigator med fler finesser som två menyrader för nautisk information, valfria avståndsintervall på kursvektor och radar och avståndsskala på kursvektorn.
Autopiloten
En bra autopilot är guld värd ombord på en fritidsbåt anser jag. För första gången fick jag tillfälle att prova autopilot i farter över 20 knop. Då hängde den inte riktigt med. Ju mer farten ökade ju vingligare blev färden. Upp till 15 knop fungerade den bra, även i vågor. Å andra sidan tycker inte jag man ska kunna gå på autopilot i farter högre än runt 12 till 15 knop. Risken är stor att man kopplar in den och brister i uppmärksamheten framåt vilket snabbt kan förvandla en till synes lugn färd utmed en kust till ett skräckscenario. Jag har också varit med om att autopiloter plötsligt gör en okontrollerad tvär gir och det kan skada ombordvarande besättning som då kan falla handlöst.
Att färden blev vinglig vid högre farter kan ha att göra med att det finns luft i hydraulstyrningen. Finns det luft i hydraulslangarna pumpar servomotorn luft i stället för olja och då blir färden vinglig. Ett inte alltför ovanligt problem när det gäller autopiloter.
Radarantennen är på 2 kilowatt på testbåten. Den var igång mest hela tiden och gjorde sitt jobb fullt godkänt. Inställningen för känslighet var i stort sett hela tiden på auto. När det regnade eller när vågorna blev väl störande på skärmen ökade vi sjö- respektive regnfiltret manuellt. Klar och tydlig bild, inga obehagliga överraskningar dök upp. Den går snabbt att zooma mellan olika skalor. En klar begränsning visade sig vara skalindelningen på radarn. Den är förprogrammerad med 0,125, 0,25, 0,5, 0,75 och sedan ett hopp till 1,5 sjömil. Därefter ytterligare hopp mellan 3, 6, 12 och 24 sjömil. Dessa fasta skalor kan inte ändras. Jag hade önskat fler valbara alternativ av skala från en 0,75 sjömil upp till sex sjömil. Det är en funktion som finns på många andra radaranläggningar dag.
Mitt slutomdöme
Raymarine C 120 är en bra navigator och den förefaller vara driftssäker. Programvaran har sina begränsningar och är nära gränsen för att få stämpeln "ålderdomlig". Med tanke på priset, 31000 kronor för navigatorn och ytterligare 16300 kronor för radarn blir summan över 47000 kronor enligt Belamarins rekommenderade prislista. Sedan behövs digitala sjökort och helst en kompass för stabil radarbild vid radaröverlägg. För denna summa hade jag förväntat mig en mer användarvänlig navigator med fler finesser som två menyrader för nautisk information, valfria avståndsintervall på kursvektor och radar och avståndsskala på kursvektorn.
Autopiloten
En bra autopilot är guld värd ombord på en fritidsbåt anser jag. För första gången fick jag tillfälle att prova autopilot i farter över 20 knop. Då hängde den inte riktigt med. Ju mer farten ökade ju vingligare blev färden. Upp till 15 knop fungerade den bra, även i vågor. Å andra sidan tycker inte jag man ska kunna gå på autopilot i farter högre än runt 12 till 15 knop. Risken är stor att man kopplar in den och brister i uppmärksamheten framåt vilket snabbt kan förvandla en till synes lugn färd utmed en kust till ett skräckscenario. Jag har också varit med om att autopiloter plötsligt gör en okontrollerad tvär gir och det kan skada ombordvarande besättning som då kan falla handlöst.
Att färden blev vinglig vid högre farter kan ha att göra med att det finns luft i hydraulstyrningen. Finns det luft i hydraulslangarna pumpar servomotorn luft i stället för olja och då blir färden vinglig. Ett inte alltför ovanligt problem när det gäller autopiloter.