Vid lunchtid i slutet av juni månad lämnar vi norska kusten bakom oss. Vi startade från Espevear som ligger norr om Stavanger, men söder om Bergen. Vi har cirka 200 sjömil framför oss till Shetland och staden Lerwick. Solen skiner, det blåser från nordväst. Det innebär bidevind för oss. Vinden ska enligt väderappen Windy vrida mera mot nord och avta. När vi lämnar blåser det drygt 10 m/s.
Vågorna är betydligt större än vad vi är vana vid från Östersjön. Båten går upp och ned och kämpar mot vågorna. Båten kränger och vattnet sköljer vid skarndäck. Över fören sköljer vattnet ofta och det stänker då och då på vindrutan. Vattentemperaturen når inte över 13 grader. Lufttemperaturen är ungefär densamma.
Båtens rörelser i längdled och krängningen gör att jag blir sjösjuk. Ulf mår halvdåligt. Lennart står till rors och är till synes opåverkad. Kristina tycks inte kunna bli sjösjuk. Hon förser oss med Varma koppen och smörgåsar. Varma koppen är för övrigt en gastronomisk upplevelse sådana här gånger.
Vinden avtar inte, snarare så ökar den. Den vrider heller inte mot nord som vi hoppats på. Vi gör god fart, men det är himla obekvämt ombord. Vi är alla fyra i sittbrunnen i stort sett hela dagen. Alla varma kläder är på med ylleunderställ närmast kroppen och sjöställ och stövlar som skalplagg. Mössa behövs också.
Framåt kvällen händer det som inte får hända ombord på en segelbåt på ett gungande hav. Ulf reser sig upp från sin läsits i sittbrunnen för att ta sig till lovartssidan. Han behöver pinka och ska kopplad försöka ta sig till akterdäck. Ulf tappar greppet om bygeln på styrpiedestalen och faller handlöst baklänges tillbaka där han satt någon sekund tidigare. Om han släpper greppet med sin högra hand eller om han tappar det är det ingen som vet. Ulf faller tungt och stöter i ryggen i sittbrunnssargen. Han vrålar till och blir tyst. Ögonen stirrar rakt fram och han varken rör sig eller säger något.
Han andas tungt och stönar. Kristina som sitter bredvid honom tar tag om honom och försöker stödja hans sittande ställning. Båten fortsätter att röra sig upp och ned och kränger. Vågorna fortsätter att skölja över däck.
Hur allvarligt skadad är Ulf? Många tankar går genom mitt huvud. Om han har en allvarlig ryggskada, vad gör vi då? Jag vet att han måste till sjukhus så fort det bara går och att man inte ska röra en ryggskadad person. Hur löser vi det när båten gungar och när vi har cirka 60 till 70 sjömil till Bergen eller Stavanger? Hur larmar jag härifrån?
Om jag inte når någon sjöräddningsstation med VHF – vilket knappast är troligt eftersom vi är så långt från land, kan jag utlösa vår EPIRB. Då vet någon sjöräddningscentral att vi har nöd ombord, men jag kan fortfarande inte tala med dem. Satellittelefon har vi inte ombord. Med VHF kan jag med all sannolikhet få hjälp från ett annat fartyg. På Nordsjön har man ofta andra fartyg inom VHF räckvidd. Ett PAN – PAN meddelande kan jag sända och förhoppningsvis kan annat fartyg länka till närmaste sjöräddningsstation. En helikopter når oss. Räddningshelikoptrar är utrustade med vinschar och ytbärgare.
Men då kommer nästa fråga – hur kan en ytbärgare komma ombord och hjälpa en nödställd person med ryggskada? En segelbåt som gungar, en mast som åker fram och tillbaka och vajrar som håller masten. Knappast ett önskeläge för en ytbärgare.
Får de ned en bår under dessa omständigheter? Hur får vi Ulf i en bår på en gungande segelbåt? Sedan ska vajern kopplas till både bår och ytbärgare igen. Går det?
Kommer någon från helikoptern att säga åt oss ”Sätt på honom flytväst och släng honom över bord – vi tar honom från vattnet.”
Eller ska vi i denna sjögång plocka fram den undanstuvade jollen, pumpa upp den, sjösätta den och sedan få Ulf i den samtidigt som båten gungar och vågorna sköljer över däck?
Dessa frågor går genom mitt huvud under den minut som Ulf tycktes vara orörlig och mest bara stönade med tom blick.
Plötsligt vrider han hela kroppen åt höger för att kräkas utanför sittbrunnen. Då blev jag lugn. Min tanke var att om han kan vrida kroppen så för att kräkas, då är inte ryggen av! När han sätter sig normalt igen så säger han något – minns inte vad – men att han sa något och att han kunde vrida övre delen av kroppen var lugnande tecken. Då tänkte jag i mitt stilla sinne att något revben kan vara av, men det är inte lika farligt och det gör som mest ont efter något dygn och då skulle vi förhoppningsvis vara i land.
Ulf satt stilla en längre stund, han andades och hade ont, men inte värre än att han kunde tala. Han gick ned i ruffen och la sig i akterhytten och lyckades somna. Ett par Alvedon stoppade Kristina i honom, men de kom upp efter ett tag.
För att få veta vad man gör i en sådan här situation ringde jag Sjöfartsverkets Helikopterverksamhet i Norrtälje och talade med baschef och piloten Sven Axelsson. Det är Sven Axelsson och han kollegor som rycker ut för att hjälpa nödställda till havs på ostkusten i Sverige. Motsvarande hjälp finns att få på Nordsjön och i andra områden.
Sven Axelsson: ”I varje sådan här situation måste man fatta beslut utifrån förutsättningarna. Det går inte att säga att vi gör si eller så. Det viktigaste är dock att man inte tar egna initiativ som att slänga en person överbord. Hur vi löser uppgiften bestämmer vi från helikoptern.”
På min fråga om det går att få ombord en ytbärgare med bår på en gungande segelbåt så säger Sven Axelsson att det går i de flesta fall. ”Det kan också vara så att vi föreslår att personen läggs i en jolle och att vi plockar den skadade därifrån. Men kom ihåg, ytbärgaren får vi alltid ned och det är ytbärgaren som leder arbetet och ger instruktioner.
Det händer att vi har med oss sjukvårdskunnig personal i helikoptern och då fattar vi beslut utifrån samråd med läkaren.”
På min fråga om det kan bli aktuellt att vi ska hiva den skadade över bord, givetvis med flytväst på, får jag svaret att det i vissa fall kan vara lösningen, men att det ska absolut inte ske på eget initiativ. Ytbärgaren vet vad som är bäst att göra och hans råd ska följas, avslutar Sven Axelsson.
Vi seglade vidare mot Shetland trots att det egentligen var närmare till Norge. Vinden avtog under natten och resten av överseglingen blev lugnare.
Väl framme i Lerwick på Shetland kontaktade Ulf SOS Köpenhamn. De kontaktade i sin tur sjukhuset i Lerwick och Ulf ombads att omedelbart bege sig dit. När han kom dit med taxi var sjukvårdspersonalen informerade om hans ankomst och han blev direkt omhändertagen. En röntgenbild bekräftade en fraktur på ett revben. Efter ett par timmar var han åter ombord med smärtstillande tabletter i fickan.
Två dygn senare seglade vi tur och retur till norra Shetland och Balta Sound utan några större besvär för honom.
Som skeppare är jag naturligtvis oerhört lättad över att skadan inte var värre och att jag slapp fatta beslutet att kasta honom överbord på instruktion från någon ytbärgare. Mardrömsscenariot i en sådan situation är att det blir något fel på helikoptern och att den måste återvända innan den skadade har vinschats ombord. Då är det plötsligt vårt ansvar att få honom ombord igen. På ett blåsigt hav med skadad rygg.
//
Ulf har sedan i augusti inga känningar av skadan.
Kommentera gärna artikeln. Ange för- och efternamn samt bostadsort.
