Foula – Torshavn på Färöarna via Lerwick på Shetland

Ön Foula hade vi inte reflekterat över. Våra tyska båtgrannar på motorfartyget Heim-Kehr från Hamburg tipsade om ön. De hade inte varit där själva för de var oroliga att hamnen inte skulle vara tillräckligt stor för dem. Väl på plats såg vi att hamnbassängen är större än vad sjökortet ger intryck av.

Det är mera genuint på Foula än Fair Island. Ön är större än Fair Island, men här finns knappt någon turist. Det bor ett trettiotal människor på ön varav sju barn. I hamnen, men på land, ligger en massa båtvrak. Bilarna är rostiga och skrangliga, några saknar dörrar och tak, men körs ändå.

Denna dag har vi tur med vädret. Solen skiner från en blå himmel och det är vindstilla. Perfekta omständigheter för att anlöpa hamnen. I vind från nordost till sydost blir det lätt skvalpigt i hamnen och man bör hålla sig därifrån i dessa vindriktningar.

Vi promenerar mot det gamla monumentet söder om hamnen och vidare mot den gamla kyrkan och ser flygplatsen på håll. Här landar endast små en- och tvåmotoriga propellerplan. Landningsbanan sluttar åt två håll och är högst på mitten.

I hamnen frågar vi lokalbefolkningen om det finns möjlighet att köpa hummer. Hur många vill ni ha, blir motfrågan från en man. Vi gör klart för honom att vi inte kan koka dem för vi har inte någon tillräckligt stor kastrull. ”Inga problem, jag fixar det”, får vi till svar. Nästa dags morgon kommer han med tre humrar åt oss. Den ena är stor som en katt. För detta ville han ha 30 Pund och vi gav honom 25 % i dricks.

Dagen därpå seglar vi österut och lägger oss i Scalloways gästhamn. Humrarna mumsade vi till middag. Shetland västkust har både byar och ankarvikar att erbjuda. Någon hade sagt att i Brave finns Shetlands godaste Fish and Chips. Så därför seglade vi dit. Speciellt gott var det inte och restaurangen var en riktig besvikelse. Den påminner om en större korvkiosk med serveringsdel. Maten serveras ur kartong och besticken är av plast. Så tyvärr, vi rekommenderar inte någon att segla dit för matens skull.

Vädret växlar snabbt i dessa trakter. Solen kan titta fram och efter ett kort tag är vi omringade av tunga moln. Ibland regnar det. Temperaturen är sällan över 14⁰. Vi är alltid varmt klädda med ylleunderställ och några tröjor under regnstället. Mössa, vantar och varma stövlar hör till. De flesta skulle tycka att det skulle vara ett förfärligt väder om det vore svensk sommar. Nu är det inte så, vi seglar i en ögrupp mellan Nordsjön och Atlanten. Överallt är det väldigt vackert. Det gröna gräsets skiftningar i de olika ljusförhållanden är ett skådespel i sig.

På eftermiddagen går vi genom Yell Sound och ankrar i en smal vik på Yells sydsida. På håll ser vi grå bostadshus byggda i sten. Det blåser stadigt runt 8 m/s, i byarna upp emot 12 och enstaka tillfällen mera, men ankaret håller oss tryggt. Ankarseglet som vi hissat på akterstaget håller fören mot vinden, vi ”seglar” inte på ankaret. Ankarseglet bidrar därmed till att belastningen blir mindre på ankaret. Tack Magnus Lindén, Bortom Horisonten, för tipset om att köpa ett sådant. 

Båten ligger tryggt, vi märker knappt att det blåser nära kuling i byarna. I salongen är det varmt och skönt. Webastovärmaren fungerar som vanligt perfekt och blåser varm luft i hela båten. I kombination med båtens isolerade skrov är det också torrt ombord. Bakom oss ligger en gammal husruin.

Den som funderar på att ge sig iväg på seglats i dessa områden bör ha en absolut tät båt med isolerat skrov, bra värmare och fungerande kyl. Det sistnämnda är viktigt för att hålla hög kvalitet på mathållningen ombord. Snåla inte heller när det gäller autopilot.

Dagen därpå seglar vi till Lerwick. Tiia Lepp flyger hem och Lennart Rutgersson mönstrar ombord.

Vi har nu gjort oss klara för att segla till Färöarna. Tyvärr var vinden för svag för att enbart segla. Med motorns hjälp är vi framme efter 32 timmar. Väderappen Windy visade ökande vind framåt söndagskvällen och vi vile gärna nå fram före det vilket vi också gjorde.

Det är dimma och regn när vi närmar oss Torshavn. Trots det ser vi att bergen är betydligt högre och mäktigare här än på Shetland.

Via VHF anmäler vi vår ankomst och på kajen väntar tulltjänstemannen på oss. Färöarna tillhör Danmark, men inte EU. Dansk valuta gäller och tiden är UTC +1 timma. Tulltjänstemannen hälsar oss välkomna och vi blir ”insläppta”. Att vi har något mer i alkoholväg än tillåtet bryr han sig inte om så länge det är för husbehov.

I hamnen ligger svenska segelbåten Bölja från Bullandö. Det är Tobias Törnebohm med besättning som seglat hit från Skottland. Båt och delar av besättningen har varit och seglat vid Svalbard. Tobias Törnebohm har skrivit om resan i sin bok Arktisk feber. Tobias är själv inte på plats. Av familjeskäl var han tvungen att åka hem några dagar medan besättningen är kvar.

Vi blir i Torshavn ett par dagar. Promenader och bilutflykt står på programmet. På onsdagen seglar vi tillsammans med Bölja iväg till samhället Vestmanna på västra Färöarna. Det är ett otroligt vackert landskap. Vi ser det i dimma, solsken och visst får vi regn på oss.

Fotbollsmatchen, semifinalen mellan Sverige och Holland, ser vi på lokala puben.

Dagen därpå går vi tillbaka till Torshavn. Helena Nilsson och Kristina Ehala Anderson flyger hem på fredagen och samma dag mönstrar Lars Nyström ombord.

Vi förbereder nu oss för en seglats till Höfn på sydöstra Island. Dagen innan avseglar skotten Peter mot ön Jan Mayen, drygt 300 sjömil nordöst om Island. Med sig har han tre ungdomar och slalomskidor.

De ska vandra upp på öns glaciär för att sedan åka skidor ned. Promenaden är lång, ön är 2 277 meter hög. De räknar med att sova i bivack på vägen.

Vi frågar oss om de kommer levande från ett sådant äventyr. Finns det glaciär, finns det sprickor. Någon hamn finns inte, men tre omnämnda bukter för ankring finns om vädret tillåter och vinden från rätt väderstreck.

Kommentera gärna artikeln. Ange för- och efternamn samt bostadsort.