Trevligare än sitt rykte
Finska västkusten överraskade hela vägen
På ön Maakalla i Bottenviken tog vi alla tre bojar i anspråk. Då kände vi oss trygga trots 9 m/s i aktern.
Årets seglats har gått utmed finska västkusten. Vi seglade upp till Kemi och Torneå längst upp i Bottenviken och åter till Stockholm utmed svenska kusten. Finska västkusten har miljoner och åter miljoner stenar, men kusten är betydligt trevligare än sitt rykte. Vi blev positivt överraskad över den skärgård vi sett. Bortsett från några öppna sträckor seglar man oftast i skydd av öar. Navigationen är enkel tack vare alla farledsmärken och enslinjer.
Finska västkusten har många smultronställen, betydligt mera skärgård än svenska norrlandskusten och en mängd fina hamnar. I sagans värld sägs det att en jätte stod mitt i norra Bottenhavet och plockade småsten från svenska kusten och kastade dem på finska sidan. Det är det där med stenig kust som fått mig att tidigare avstå från finska kusten, men efter vår fantastiska sommar med många nya upplevelser är vi överens om att denna seglats vill vi göra om igen.
Vår resa började i Stockholmstrakten och gick via åländska väst- och nordkusten till Isokari (Enskär) utanför Nystad som ligger på samma latitud som Gävle. På vägen dit gjorde vi ett flertal stopp och firade bland annat midsommar på åländska Jurmo.
Från Isokari blev det sedan Rauma och vidare norrut.
Parallella farleder
Bilden från Garmins navigator visar farleder och enslinjer. Notera lilafärgade farleden som är något av en huvudbåtled.
I Finland har man satsat på många olika farledsalternativ. Det gäller även finska västkusten. Vissa av dessa bedömde vi vara för grunda för oss. Båten går 1,7 meter djupt och leder som anges till 1,5 meter eller grundare avstod vi ifrån. Däremot gick vi en hel del leder vars djup anges till 1,8 meter. Marginalen kan tyckas liten, men det finns marginal för dessa leder. De fungerar även vid lågvatten med lite marginal. Det grundaste vi såg på lodet vid en 1,8 meters led var 2,3 meter och vattenståndet var då cirka medelvatten.
Det är en stor fördel att kunna gå dessa 1,8 meters leder för då kommer man mera inomskärs. De djupare lederna ligger oftast längre ut och då blir det mera öppet för vind och vågor.
Det muddras här och där
På många ställen var det uppenbart att det muddrats för fritidsbåtslivet. Finland har generellt en grundare kust jämfört med den svenska. Genom att muddra vissa passager ges möjligheter att kunna gå vattenvägar som annars skulle ha varit stängda för många seglare.
På ett par ställen såg vi även hur det muddrades utmed kusten utanför de större industriorterna. Allt i syfte att hålla sjöfarten igång.
Generös utprickning
Bilden visar en sträcka på cirka 1,5 sjömil.
Jämfört med Sverige har Finland betydligt flera farleder som går kors och tvärs. Dessa är väl utmärkta och det står en farledsprick vid varje grund. Dessutom är dessa farleder oftast märkta med stora enslinjer. Det gör att navigeringen är enkel och känns trygg. Dock bör man inte gå för långt utanför farleden eller gena även om det ibland kan vara frestande. Det är i och närmast farleden som det är sjömätt. Utanför kan det vara vanskligt att gå. Vissa delar är också markerade i sjökortet som ej sjömätta områden.
Hamnar på lagom avstånd
Våra dagsetapper var mellan 30 till ibland närmare 50 sjömil långa. De längre var inte för att det saknades hamnar utan det bara blev så. Oftast låg vi i naturhamn eller i så kallad utfärdshamn. Där finns då oftast en brygga. Inte alltför sällan är det en före detta bevakningsstation som legat där eller ett naturområde. På vissa av dem kostar det några Euro, andra är gratis. Hamnavgifter är inte något som tynger en båtfarare i Finland. Undantaget skulle möjligen vara Mariehamn på Åland eller Hangö.
Vasa skärgård passerade vi tyvärr bara rakt igenom. Där finns mycket att upptäcka, inte minst vid Rönnskären väster om Vasa. De flesta som seglar utmed finska västkusten söderifrån går från Vasa skärgård över mot Höga Kusten i Sverige. Vi fortsatte norrut efter att ha provianterat i Vasa. Norr om Replot utanför Vasa ligger Mickelskären. Mickelskären är en spännande skärgård fylld av sten, men väl utprickad. Längst i norr ligger Kummelskärets gamla bevakningsstation. I mitt finska sjökort från 2010 finns det ingen utprickad led dit, men årets digitala sjökort visar en prickad led. Missa inte den ögruppen! Den blev en av några höjdpunkter på resan.
Vi fortsatte nästa dag norrut på havet och sedan på ostlig kurs mot Jakobstad. På vägen dit kände vi oss omringade av ett stort fiskeområde. Vi fick lov att göra en omväg på över två sjömil för att inte fastna i något garn. Lite lurigt eftersom näten skar över en farled. Vi rapporterade det till Turku radio, men de verkade vara ganska less på den typen av rapporter. Däremot var Turku betydligt gladare att ha och göra med när vi bad om tillexempel väderinformation om vi missat det. De pratade dessutom bra svenska.
Jakobstads vapen
Jakobstads vapen byggdes på 1990-talet, men pengarna tog slut efter några år. Vissa säger att renovering pågår, andra menar att Galeasen ligger och ruttnar.
Från Jakobstad, där förövrigt den relativt nybyggda galeasen Jakobstads vapen ligger och ruttnar, fortsatte vi norrut inomskärs i en 1,8 meters led med så många prickar att det påminde om en slalombacke. Tack för det finska Sjöfartsverket!
Tankar utanför Karleby tillhör ett av många måsten på en sådan här resa. Skyddad hamn, fin miljö och en servering finns på ön.
Maakalla
Ön Maakalla i Bottenviken hade vi inte stannat vid om det inte varit för Gunnar som var med oss. Han hade varit där förut och visste att ”det är nog kanske två meter djupt i hamnen.” Vinden låg på från fel håll och det var röd flagg på piren när vi anlöpte. Vår förtöjning tog sin tid. När vi var klara hade vi tagit hamnens alla tre bojar för akterförtöjning. Det kändes tryggt med vinden i aktern. Någon sjö var det inte, men vinden räckte gott till för att göra anlöpet och tilläggning på gränsen till onödigt spännande. Nu vet vi att djupet räcker och att kajen är stadig och djup vid sidan. Vi var nöjda med att vi var den enda båten där eftersom vi tagit alla bojar i anspråk.
Ön är ett gammalt fiskesamhälle och där ser det ut som om tiden stannat för två hundra år sedan. Missa inte Maakalla.
Mitt ute på en stor fjärd var största djup 2,3 meter på ett ställe.
Ibland undrar jag om isen lyft fram någon ny sten sedan förra vintern.
Vår färd gick vidare norröver mot Brahestad. Norr om Brahestad, innanför den stora ön Hailuoto var vattendjupet som minst cirka 2,3 meter mitt ute på en stor fjärd. Sådana gånger är det skönt att vågorna är små. Å andra sidan blir de inte så höga när vattendjupet är kring tre meter på stora ytor.
Kemi sista finska hamn
I Kemi tog vår resa på nordlig kurs slut. Därifrån följde vi farleden västerut mot Haparanda. Kemi gästhamn ska ha en extra eloge. Skyddad, gästvänligt och både landström, duschar och tvättmaskin ingick i hamnavgiften 10 Euro.
Efter ytterligare ett par dagar förtöjde vi i Luleå. Töre hamn och den berömda rundningsbojen i Sveriges nordligaste hamn fick vara denna gång.
Inga andra båtar
De båtar som vi såg utmed denna långa resa är lätträknade. Vissa av dem kommer vi till och med ihåg namnet på. Det är så ödsligt så när man ser en annan båt i kikare så vinkar man. Med andra ord ingen trängsel i hamnarna.
Bra med VHF
Under i stort sett hela resan kunde vi höra Stockholmradios väderutsändningar via VHF. Turku radio och radiostation Vega bidrog till att vi hade full koll på kommande väderprognoser. I masttoppen på båten sitter en vit skumfylld Comrod antenn och kabeln är av tjockare slaget. Säkert bidrog det till den goda mottagningen.
Vi har AIS ombord, men på dessa latituder undrar man om den alltid fungerar på grund av att så få, knappt någon annan, har AIS.
Vi kommer gärna tillbaka!
Dessa två böcker hade vi stor glädje av. Ingen av dem skulle vinna något pris mot svenska hamnguider där Hydrographica varit inblandat, men de var tillräckligt bra tillsammans.
Kommentera gärna artikeln. Ange för- och efternamn samt bostadsort.
