Estlands gästhamnar är nybyggda

Från finska Örö, strax väster om Hangö, seglar vi söderut mot Estland. Bengtskärs fyr ser vi på håll på vår babordsida. Vi sätter kurs på Kärdla på ön Dagös (Hiiumaa) nordostsida.

Från Örö till Kärdla är det ganska precis 50 sjömil. Vi går i väg tidigt för att inte komma fram för sent. Ett bra val, redan vid 15-tiden förtöjde vi i Kärdla.

Det blåste friskt från västsydväst och det hade blåst under några dagar. Det betyder havssjö. Havssjö betyder i sin tur att sjösjukan kan slå till och så blev det. Jag klarade mig denna gång, men de andra två turades om att hänga över relingen. Efter ungefär halva sträckan blir det lugnare. De sista två timmarna skyddar Dagö från vågorna och besättningen blir på bättre humör.

Långgrunda stränder

Estland har många mils kust och ett stort antal öar. Det som framförallt skiljer svenska skärgården mot den estniska är att det är mycket långgrunt utmed stränderna. Det går inte att förtöja mot en klippa för några sådana finns inte. De vikar som finns är ofta grunda och inbjuder inte till svajankring med några få undantag. Det är hamnar som gäller. Numera finns det gott om dem på Dagö, Ösel, andra öar och fastlandssidan. Dock inte på de två stora öarnas västsidor mot Östersjön. Det gäller att komma förbi dem och välja hamnar innanför och på fastlandet.

Hamnarna är oftast muddrade och vägen till dem är väl utprickade. Det kan vara smalt, men djupet räcker för de flesta fritidsbåtar som har ett djupgående under tre meter.

Farvattnen i Estland är relativt grunda. Bli inte förvånad om du seglar en hel dag och djupet ligger stadigt kring 6 till 7 meter. Det gör att det blir inte någon hög sjögång, men vågorna blir ettriga och krabba när det blåser.

Kärdla har, liksom många av de andra hamnarna, en stor skyddande vågbrytare. Innanför den ligger nya fina pontonbryggor. El och vatten är framdraget och nås från varje plats. I stället för bommar har hamnen gångbara fingers. Väldigt trevligt att förtöja utmed en sådan. Fullt jämförbart med långsidesförtöjning.

Hamnkontorets personal möter vid ankomst. Dusch och toalettutrymmen är nybyggda och fräscha. I hamnen finns en populär Champagnebar. Kärdlas centrum ligger på knappt 10 minuters promenadväg från hamnen. Där finns bland annat en stor och välsorterad Coop för proviantering.

Från Kärdla seglar vi till Haapsalu. Vägen dit går delvis i muddrade vattenvägar och är skyddad för de flesta vindar utom från norr.

Haapsalu

Staden Haapsalus centrum var i det närmaste upp och nedvänd när vi besökte det. De större gatorna i centrum var uppgrävda. Omfattande ombyggnationer sker här och var i staden. Det mesta torde vara klart till sommaren 2022. Staden har fina trähus och är vacker att promenera runt i. Gästhamnen tillhör tyvärr de sämre av de hamnar vi såg i år. Det sägs att det tidigare har varit tre olika gästhamnar. Någon av dem lär ska ha gott i konkurs. Det var svårt att få ett grepp om situationen, men vi fick hamnplats utan problem. Duschar och toaletter var i en container bredvid det stora hamnhuset. Kanske pågår det renoveringar även där? Hamnavgiften på 30 Euro kändes magstark med tanke på servicen. Jag fick dock låna en cykel gratis under en timma för matinköp.

Några hundra meter från gästhamnen ligger ett svenskmuseum som berättar och visar tiden då estlandssvenskar bodde i kustområdena. Redan på 1100-talet lär de första svenskarna ha sökt sig österut för bättre jakt- och fiskelycka. Det blev ett antal svenskkolonier utmed den estniska kusten som varade under några hundra år. När Sovjetiska kommunistregimen tog landet i sin besittning under andra världskriget var det drygt 7000 estlandssvenskar som flydde hem till Sverige. Dessa ska inte förväxlas med de cirka 22000 ester som hals över huvud flydde undan den vidriga kommunistregimen. De flesta av dem kom då som båtflyktingar till Sverige. Året var 1944.

På många platser utmed kusten talades det svenska i Estland. Öarna Vormsi och Runö är kända sådana platser. Idag är det ett ytterst fåtal ester som talar svenska på dessa öar.

Från Haapsalu seglar jag vidare på egen hand under en dag. Besättningen åkte tillbaka till Sverige via Tallinn. Jag seglar till Kuivastu på ön Muhus ostsida.

Kuivastu är färjehamn för förbindelsen mellan fastlandet och ön Ösel (Saaremaa). Kuivastu ligger på den lilla ön Muhu som i sin tur har fast vägförbindelse med Ösel.

Hamnen är relativt nybyggd. Även här håller pontoner, duschar och toalettutrymmen hög standard. I huset finns en enklare restaurang. Det går också att bunkra diesel.

Hamnkaptenen berättar att innan Coronan hade hamnen cirka 1000 gästande båtar på en säsong. Sommaren 2021 rör det sig om cirka 200 båtar. Inte någonstans, varken i Finland eller Estland frågade någon om vi var vaccinerade eller hade ett friskhetsintyg.

Både Kuivastu och Haapsalu är utmärkta ställen att byta besättning på. Estland har ett väl utbyggt bussystem med påkostade långfärdsbussar. För 12 Euro åker man från Tallinn till Kuivastu. Det är cirka 15 mil.

Med bussen kommer Lars och dagen därpå seglar vi mot fastlandet och hamnen Varbla.

Varbla är en ny hamn som är grävd i en åker. Av muddermassorna blev det en lång skyddande pir ut i havet. Hamnen är skyddad för alla vindar. Vi hade tänkt äta lunch på den nyöppnade restaurangen, men det var abonnerat för ett bröllop. En vänlig kvinna gav oss dock tre goda varma köttpiroger som vi mumsade till lunch. Vi seglar vidare till Köiguste på Ösels ostsida. 

Gästhamnen i Köiguste har ett förflutet som en mindre, men skyddad hamn för något bevakningsfartyg. Innanför den långa udden är det nu muddrat och ett stort servicehus med restaurang har öppnat. Hamnen är privatägd av en finlandssvensk som är gift med en estnisk kvinna. De driver anläggningen tillsammans. Även denna hamn är väl värd ett besök. Det kan vara frestande att ankra innanför udden och hamnen, men ägaren avrådde från det. Som anledningen angavs att det kan finnas minor kvar på botten från andra världskriget. Kanske är det sant, men det är ett bra försäljningsargument om man vill ha gästande båtar till sin nya gästhamn.

Nästa dag seglar vi till Kuressaare. Staden har en stor fin gästhamn och centrum ligger nära för inköp. Kuressaare är Ösels största stad och där finns det mesta att inhandla. Centrum har även gott om restauranger. Från Kuressaare seglar vi till Mõntu på sydöstra Ösel. Tyvärr räckte inte tiden till ett besök på ön Abruka som vi passerade på vägen.

Mõntu är en gammal fiske- och färjeterminalhamn, men längst in i hamnen har ägaren muddrat och gjort en gästhamn för fritidsbåtar. Den är skyddad för de flesta vindar utom från nord till ost. Sjöhävning kan förekomma i hamnen. Även här finns duschar, toalett, el och vatten. Vi promenerade till sydspetsen Sörö. Det är en riktig långpromenad fram och tillbaka. Vid udden finns en fyr, restaurang och ett militärmuseum.

Från Mõntu seglar vi mot Gotska Sandön. Vi valde det säkra före det osäkra och gick i farleden runt sydspetsen. Kanske går det att gena något, men udden är långgrund. Från Sörö ser man Lettland.

Östersjön var krabb, vi hade bidevind mot Gotska Sandön. Det blåste mellan 7 till 9 meter per sekund och nu var det min tur att bli sjösjuk. Sträckan är cirka 100 sjömil så det blev till att bita ihop. Det blev en jobbig natt. Bidevind i kombination med krängning är ingen bra kombination för min del. Båten klättrar upp och ned på vågor och lutar. Jag spydde ett antal gånger den natten. Autopiloten styrde och Lars hade vänligheten att ta ett fyratimmarspass på natten så att jag fick sova.

Planen var att stanna vid Gotska Sandön. Ön gav oss vindlä för den sydvästliga vinden, men vågorna kröp runt ön och det hade inte varit roligt att ligga för ankar med vind i nosen och vågor från sidan. Vi tog dock skydd av öns nordsida och gick långsamt för motor fram och tillbaka under någon timma.

Under den tiden åt vi frukost och gjorde morgontoalett. Väl använd tid. Stärkta av detta seglar vi i fin vind med kurs mot Östermarsfladen på norra Nåttarö.

Halvvägs, mitt på Östersjön, möter vi en båt och det är min kappseglande bror Erik och båten Mapani. En Arcona 380 som kom på fjärde plats totalt (två i sin klass) i årets Gotland runt. Väl till ankars, efter 150 sjömil och 26 timmar till havs, blev det en trevlig kväll i Östermarsfladen med båtarna liggandes förtöjda bredvid varandra på ett ankare.

Estland att räkna med

Estland har, sedan de blev fria från kommunisterna 1991, påbörjat en resa som imponerar. Efter att ha levt under förtryck och fattigdom har nu landet en av världens lägsta statsskulder i procent av BNP och lägst inom EU (källa Eurostat/Macrobond 2019).

I hamnarna ser vi många båtar som tidigare haft nordiska ägare. Bland dessa 70- och 80 tals båtar finns också moderna nya stora lyxbåtar. Det byggs fina segel och motorbåtar i Baltikum och Polen. Befolkningen i Estland får allt högre löner. Räkna med ett intresse för ett starkt båtliv framöver. Hamnarna är byggda. Det är en imponerade resa som landet gjort och det har skett genom hårt och målmedvetet arbete efter kommunismens fall.

Det finns gratis hamnböcker att få för länderna Estland, Lettland, Litauen och Polen. De är Interreg-finansierade av bland annat EU. Böckerna delas ut i gästhamnar och på båtmässor. De uppdateras varje år.  

Hamnavgifterna varierar oftast mellan 25 - 30 Euro för en båt under 12 meter.  

Se www.eastbaltic.eu

Kommentera gärna artikeln. Ange för- och efternamn samt bostadsort.