Så här navigerade vi till och från Island

Jag styr inte längre efter kompass. Det är längesedan jag gjord det. Det är navigatorns ruttlinje eller vindinstrumentet som blicken faller på. Men, kompassen är fortfarande ett mycket viktigt instrument som jag absolut inte seglar utan. Visst tittar jag då och då på den. Jag jämför navigatorns kurs med kompassens. När navigatorn visar kurs inklusive missvisning får jag en uppfattning om kompassens deviation eller om det är strömt.

När det är mörkt är det lättare att styra efter kompassen. Sedan får jag också en uppfattning om stävens rörelse i sidled när jag ser på kompassen. Kompassen är ovärderlig i mörker om till exempel ett segel ska revas. Då är det kompassen som ger mig styrinformation när jag inte längre styr efter ruttlinjen. Vindinstrumentet är också en bra riktningsvisare om jag vill förvissa mig om båtens kurs i förhållande till vindens riktning.

Navigationsutrustningen

Vid sommarens seglats hade jag fått låna Garmins senaste navigator och radar. Ombord fanns navigator 8412, autopilot, AIS, trådlöst vindinstrument, VHF och magnetronradar modell 18x HD radom. Allt sammankopplat i nätverket NMEA 2000. 

Jag lägger alltid en rutt i navigatorn vid kust och havssegling. Det är enkelt gjort. Jag markerar slutdestinationen. En linje läggs då fågelvägen till båtens position. Sedan börjar jag vid slutmålet och går baklänges med fingret tryckt mot skärmen längs den färdväg som jag tänkt göra. Vid varje girpunkt släpper jag skärmens markör och bekräftar att här vill jag gira. Är det öppet vatten räcker det oftast med några få justeringar vid slutmålet. Resten av vägen går över öppet hav.

Ett alternativ är att välja autorutt. Den funktionen använder jag alltmera. Viktigt är dock att tänka på att autorutt väljer inte alltid den kortaste vägen. Ibland läggs ruttlinjen för nära en kust. Med pålandsvind vill man ju inte gå för nära land. Under inställningar anger jag ett minsta djup på 3,5 meter. Då läggs autorutten utanför områden som är blåmarkerad tremeterskurva. Har båten mast är det en fördel att ange segelfri höjd så att man inte plötsligt kommer fram till en bro som är för låg.

När rutten är lagd har jag en linje att syra efter. Se violett linje i bilden ovan. Är det i skärgårdsområden styr vi manuellt. Till havs styr ofta autopiloten.

Tre olika satellitsystem hade vi tillgång till. Dessa var Amerikanska GPS, Ryska GLONASS och Europeiska Galileo. Navigatorn visar dock bara två system samtidigt. Vi valde att använda GPS och GLONASS för de har flest satelliter igång. När det gäller Galileo fick vi som mest in fem satelliter. Se de violetta staplarna i bilden ovan. Gröna staplar är GPS.

Autopilot

En bra autopilot är en nödvändighet vid längre seglatser. Vindroder kan vara ett alternativ, men något sådant har inte jag. När rutten är lagd samarbetar navigator och autopilot. Autopiloten styr då utmed rutten. Den styr i de allra flesta fall betydligt mycket bättre än vad jag eller någon av besättningen klarar av. Avvikelsen i sidled är endast några få meter även om det blåser friskt. Den blir inte trött och den håller fokus hela tiden. Är det strömt eller avdrift på grund av vind så talar navigatorn hela tiden om för autopiloten hur den ska styra för att färdas utmed ruttlinjen. Det kan betyda att fören tycks peka lite snett mot målet, men det beror bara på att elektroniken kompenserar för avdrift eller ström.

Om vinden kommer akterifrån och det går sjö kan det vara svårt för autopiloten att hänga med. Det beror på båttyp och autopilotens prestanda. På vissa båtar fungerar det förvånansvärt bra. På andra kan det vara säkrare och bättre att styra för hand under sådana förhållanden.

Om man föredrar att segla optimalt mot vinden kan man låta vindinstrumentet styra båten. Då talar man om för autopiloten att nu ska du lyssna till vindinstrumentet och styra som det säger. Då seglar båten hela tiden i samma vinkel mot vinden. Vrider vinden, ja då ändras också kursen. Vill man justera kursen några grader talar man om för autopiloten genom en enkel knapptryckning till exempel att ”styr 6 grader mera åt styrbord.”

Vindinstrumentet

På båten har vi under några år testat trådlöst vindinstrument. Sommaren 2016 var första året och då fanns en del barnsjukdomar i kommunikationen från masttopp där vindgivaren sitter och instrumentet i sittbrunnen. Efter några programvaruuppdateringar fungerar det numera utmärkt.

I stabil vind är det enkelt att styra efter vindinstrumentet. Det är lättare för rorsman att avläsa än kompassen. Färden blir inte lika rak och kort som om autopiloten styr, men kanske roligare.

AIS, automatic identification system, talar om för andra fartyg var vi befinner oss och vi ser andra fartyg på navigatorns sjökortsbild. Alla fartyg större än 300 brutto och alla passagerarfartyg måste numera ha AIS. Av de fritidsbåtar som vi mötte när vi lämnade svenska kusten och seglade mot Shetland, Färöarna och slutligen Island så hade i stort sett alla AIS. Jag kan inte erinra mig om att vi såg någon fritidsbåt på havet som inte hade det. AIS är, skulle jag vilja säga, en nödvändighet idag för den som seglar utanför skärgårdar. Vi ser hur andra fartyg rör sig och de ser vår kurs, fart, namn med mera. En vektor på navigatorns skärm från ett fartyg som närmar sig visar om det är risk för kollision eller inte.

Det går även att aktivera en larmfunktion och då piper det från navigatorn om ett fartyg närmar sig.

Tack vare AIS upplever jag en förenklad kommunikation mellan fartyg. Om en fiskebåt vill anropa oss via VHF så vet de namnet på vår båt. Det står på fiskebåtens bildskärm. På samma sätt vet vi namnen på fartyg omkring oss och det underlättar anrop om man vill förvissa sig om de har sett oss eller inte. 

Jag föredrar en radar med magnetron vid seglatser på öppet hav. Den ser längre och har bättre upplösning på ekon som befinner sig några sjömil bort. När jag navigerar har jag sjökortsbilden ungefär en tredjedel av bildskärmen och radarn visar 2/3-delar. Radarn används vid mörker och nedsatt sikt. En fördel med seglatser norrut under sommaren är att det inte blir mörkt på nätterna. Det gör att radarn behövs inte så ofta. Sikten mellan Shetland - Färöarna och Färöarna – Island var stundtals riktigt dålig. Då är det skönt att låta radarn göra sitt jobb. Fast jag kan inte erinra mig om att den såg något rörligt eko som inte hade AIS. När vi angjorde norska kusten vid Kyrköya på natten var det en trygghet att också se omgivningen på radarskärmen och inte bara förlita sig på navigatorns sjökort och den egna synen.

När sikten är nedsatt avger vi mistsignaler. Dock inte ute på nordatlanten. Det känns ganska meningslöst när vi inte ser något eko eller AIS-objekt inom 10 sjömils avstånd. Ljudsignalerna kommer från VHF-stationen och en hornhögtalare i masten ser till att vi hörs.

Papperssjökort

Ombord fanns papperssjökort för hela sträckan. Vissa av dem är dock ingen skala som lämpar sig för finlir nära land. Över Färöarna är skalan 1:100 000 och de vi hade över Island är på 1:300 000. Således är de mera att betrakta som planeringskort. Vid navigering närmare land förlitade vi oss helt på navigatorn. Som reserv hade jag Navionics sjökort i en surfplatta och i min telefon. Dessa var öppnade för aktuella områden innan vi reste iväg. Det är med all sannolikhet för sent att aktivera ett område när man som bäst behöver det. Tillgången till internetuppkoppling är inte så god till havs. 

När det gäller tidvatteninformation använde vi de kataloger som finns som visar tidvattnets riktning och styrka för varje timma. Navigatorn har tidvatteninformation och det tog vi också hjälp av. Sedan behövs en tidtabell med hög och lågvatteninformation med Dover som utgångspunkt. För Island är det Reykjaviks tabell som gäller och den fick vi av hamnkontoret i Höfn när vi förtöjt. Den klassiska tidvattenalmanackan Reeds fanns inte med ombord.

Sammanfattning

Navigering från Stockholm till Island är inget problem eller svårt. Jag lägger rutter i navigatorn med goda säkerhetsmarginaler till land och för grund och följer sedan ruttlinjen. Har fungerat perfekt i sommar och under tidigare år.

Autopiloten styr oftast, framförallt vid motorgång. Om vi styr manuellt så är det för att vi vill styra manuellt.

VHF och AIS är nödvändigt för att ha koll på annan trafik och för kommunikation med andra fartyg och hamnar.

Jag har aldrig haft problem med krånglande elektronik under de senaste seglade dryga 11 000 sjömilen (2016 – 2019) bortsett från trådlösa vindinstrumentet vilket nämndes ovan.

All ovan nämnd utrustning är av modell Garmin.

Vill du lära dig mer om navigation? Här finns information om Fritidsskepparens navigationsbok och den nya boken, Fritidsskepparens radarbok med AIS, med kursmaterial

*Klicka vidare*



Kommentera gärna artikeln. Ange för- och efternamn samt bostadsort.