Ankring bortom horisonrten - planering

Platsen

Att platsen är skyddad är förutsättningen för en bra ankarplats. Vad skyddet ska bestå av är olika mot vad vi är vana vid från skärgården. I tropikernas passadvindsbälte söks ankarplatser som har sjölä men som fortfarande har en fläktande bris. Idealet blir därför innanför ett barriärrev. Det innebär dock att det alltid hinner bli lite småvågor, vilket kan få båten att rycka i ankaret, men framför allt påverkar vindens tryck båten då passadvinden ofta blåser runt 10 m/s. Så den kraftiga vinden man försöker undvika i skärgården är något man söker i tropikerna. Det ställs alltså andra krav på den ankarutrustning man bör ha och sättet man ankrar på.

I andra områden, som Medelhavet, finns ingen stadig passadvind. Här råder olika vindförhållanden. Dels styrt av väderförhållanden men också en del speciella vindar för olika områden med namn som Mistral (Lejonbukten i Frankrike), Meltemi (Kykladerna i Grekland) och Sirocco (ökenvind från Sahara). Dessa vindar är ofta orsakade av en kombination av landförhållanden och stadiga vädersituationer.

Sedan tillkommer i många fall lokala vindeffekter skapade av naturen med höga berg och djupa dalar. Kraftiga fallvindar kommer nerför läsidan på bergssluttningar och ger inte något lä nära land. Vindar som accelererar när de pressas ihop genom dalgångar och ger en kraftig vind på de ankarplatser som ligger i dalgångens förlängning. Gemensamt är att när det blåser går det visst att hitta sjölä, men att vindstyrkan ofta är högre och vinden mer byig än ute på öppna havet. Seglingsbeskrivningarna brukar ge en bra bild av vad man kan förvänta sig av lokala vindförhållanden på olika ankarplatser.

Men det är inte alltid man kan hitta en ankarplats skyddad från havets dyningar och vågor. En del öar som ligger ensamma långt ute till havs har inte någon djup skyddande vik. Ankarplatsen ligger ganska oskyddad på läsida från den vanligaste vindriktningen. Det betyder att man ibland får ankra där både dyning och vindvågor rullar in. Det kan vara rulligt och guppigt, men med rätt ankarutrustning går det oftast bra ändå. Obehaget av båtens rörelser är priset man betalar för att besöka en del av de svåråtkomliga öarna. Självklart finns det en gräns när det är farligt att ankra utan ett skyddande landområde och det är bättre att segla vidare.

Var gränsen går beror på båt, ankarutrustning och besättning, men när vind och dyning samverkar så kättingen är spänd av vinden och dyningen/vågorna lyfter fören högt upp är risken för att ankaret ska ryckas upp stor. Med öppna ankarplatser kan förhållanden ändras snabbt så en beredskap att snabbt lämna platsen måste alltid finnas. Det innebär att man snabbt ska kunna ta sig ut till båten från land om en dyning börjat rulla in. En dyning som bryter mot en strand kan vara svårforcerad med en jolle, så det gäller att starta avfärden innan brotten blir för stora.

Dyning är för övrigt något som många ankarplatser kan lida av, även om de är skyddade för

vindvågor. Dyningen har en förmåga att färdas långa sträckor och kan komma oberoende av den lokala vindriktningen och – styrkan. Den smyger sig runt uddar in till ankarplatser, även om de ser ut att ligga i sjölä på sjökortet. Men dyningen ger mer en obehaglig rullning och svårigheter vid landstigning med jollen än vad den är en fara för båten.

Botten

I skärgården är vi bortskämda med en lerbotten på de flesta rekommenderade ankarplatserna. Leran är en utmärkt ankarbotten som de flesta ankartyper får bra grepp i. Bortom horisonten är det betydligt mer variation på ankarbotten och i de tropiska farvattnen, bland korallrev och vulkanöar, är det vanligast med sandbotten. Ofta har botten inslag av korallhuvuden och sjögräs. Sanden kan också vara olika hårt packad vilket ger den olika egenskaper. De tropiska vattnen är klara, vilket gör att man lätt kan se var den ljusa sanden finns för att hitta en bra plats att fälla ankaret på. Ibland kan enstaka molnskuggor förväxlas med korallhuvuden eller områden med sjögräs.

I områden med mer mjuka bergarter kan det ljusa området i stället vara sandsten som ankaret bara kommer att glida på. Där kan det istället vara bra att leta efter de mörka partierna med sjögräs som växer på mer porös ler- och sandbotten. När ankaret väl har penetrerat sjögräset kan det gräva ner sig och ge bra hållkraft. Det finns även områden där det är mer varierat med mindre stenar, sand och sjögräs, platser där man kan behöva göra många försök innan ankaret lyckas gräva ner sig.

Guideböckerna brukar varna för ankarplatser med dålig hållbotten, var det är bäst att ankra kan också variera på samma ankarplats. Olika ankare har också sin styrka på olika typer av bottnar.

Liksom i skärgården gäller det att hitta ett bra djup där man ankrar. Då är ekolodet ett av de viktigaste instrumenten ombord. Med lite vana kan man lära sig att läsa vattendjup och typ av botten genom färgen i vattnet. Det ideala djupet beror på hur djupt båten sticker, vilken ankarutrustning som finns, hur omgivningen ser ut och om det finns tidvatten eller inte. Ju grundare vatten man ankrar på, desto bättre dragvinkel får ankaret och sannolikheten för att ankaret ska börja gräva ner sig ökar. Samtidigt gäller det att det inte är för grunt då vind- eller strömriktning kan ändras och båten snurra runt och hamna på ett än grundare område och med kort kätting minskas flexibiliteten vid byig vind.

Sedan beror det på om det är vågor och vind som gör att båten rör sig mycket, eller om det är helt vindstilla och skyddat för vågor, tidvatten, dyning och svall. Att ankra på en botten som sluttar kraftigt utför är en risk då det är svårare att få ankaret att greppa. Om man dessutom börjar dragga minskar sannolikheten att ankaret ska gräva ner sig igen. Bäst är att ankra på plan botten eller i ”uppförsbacke”, då blir dragvinkeln bäst. Att ankra i uppförsbacke är en av fördelarna när man ankrar med en lina i land.

Med tidvatten gäller det att ha koll på nivåskillnaderna så man inte ofrivilligt hamnar med kölen på botten eller ankaret i luften. Om man kommer vid lågvatten och ankrar när det är trångt på ankarplatsen är det lockande att ha för lite kätting ute. Om det är stora tidvattenskillnader kan ankaret lyftas upp från botten vid högvatten. Om man kommer vid högvatten är det lockande att ha mycket kätting ute som ger alldeles för stor svängradie vid lågvatten.

På en del populära ankarplatser är det trångt och tätt mellan båtarna. Då gäller det att inte bara hitta en plats där ankaret får ett bra fäste, utan också ta hänsyn till var alla andra båtars ankare ligger och deras respektive svängradie. Om vinden skiftar riktning eller dör ut, eller om det finns tidvatten som skapar en ström, så förändras också båtarnas inbördes positioner. Svängradien beror på hur djupt det är och hur lång kätting man har ute. Om det finns tidvatten kommer längden på kättingen att variera, svängradien blir mindre vid högvatten och större vid lågvatten.

Svårast att göra dessa bedömningar är det om man anländer när det är vindstilla. Då gör kättingens tyngd att allas kättingar hänger rakt ner (om inte en ström finns). Var sedan ankaret ligger är omöjligt att se om det inte är grunt och vattnet så klart att man visuellt kan följa kättingen på botten till ankaret. Även vid svag vind kan kättingens tyngd göra att fören pekar mot en sväng i kättingen snarare än själva ankaret. Det är lättare om det blåser, då pekar nosen mot ankarets plats om det inte råder en stark ström som påverkar skrovet. Sedan vet man inte hur mycket kätting varje båt släppt ut, det kan variera och därmed också svängradien. Om det är en byig vind tillkommer en annan parameter: faktumet att de flesta båtar ”seglar” på sitt ankare. Båten ligger således inte still i ett läge även om vindriktningen är densamma. Men ”seglandet” ger en indikation på svängradien, så det kan vara till hjälp vid bedömningen. En del använder en ankarmarkör/triplina, en boj som flyter på vattenytan och är fäst i ankaret. När en båt som letar efter ankarplats närmar sig brukar jag gå upp till fören och peka ut riktningen till mitt ankare. Det underlättar för de som ska ankra och gör att jag kan försäkra mig om att de inte lägger sitt ankare för nära mitt.

Det är inte det lättaste att hitta den ideala platsen att fälla ankaret när det är trångt, speciellt

om man lägger till att båtar inte rör sig på samma sätt vid förändringar, vind och ström påverkar olika skrovformer olika. Sedan får man se upp så ingen ankrar med en tamp som ger större svängradie. Eller med ett häckankare för att undvika att svinga fritt. Det är okej om alla gör det, men om det bara är någon enstaka båt ställer det till det för resten av de ankrade båtarna när vinden vänder och dess läge är oförändrat. Det händer ju då och då att båtar draggar, ofta på grund av att förhållanden har förändrats eller att man inte har kontrollerat att ankaret greppat innan man lagt sig till ro för natten.